Ann-Christine Snickars 01.08.2023 18:00

Den som vill läsa romaner om Amerikaemigranter, om livsöden därborta och om dem som återvänder, har en del att välja på i finlandssvensk senare utgivning.

Ann-Luise Bertell, Sebastian Johans, Dennis Rundt, till exempel, har skrivit om emigrationens pris på det rent personliga planet och också om emigranter som inte framstår som heroiska föregångare utan kan vara rätt skrupelfria.

Österbotten har varit väl representerat i utvandringen, och snart sagt varje släkt har någon som reste över Atlanten för att skrapa ihop kapital till ett hemman eller en affärsrörelse – med större eller mindre framgång.

I Mikael Forss debutroman, ”Bortom mörkret”, finns också en Amerikaepisod – och en Amerikaklocka som går i arv – men fokus ligger på en bredare släkthistoria, som bara har ena foten i det österbottniska.

Den kunde ha ritat tydligare konturer kring den kulturella mångfald som kan bo i en släkt under fyra, fem generationer, hur Karelen och Österbotten och olika språk flätas genom generationerna.

Men berättelsen håller mest Gustav (1860–1935) i centrum, framberättad och framskriven av berättaren Göranson, som skriver dagbok och har ett manus som räddas för eftervärlden av hans dotter Eva.

För Gustav finns en förebild i Forss egen släkt, men berättelsen är gestaltad som fiktion. Roman nummer två har aviserats i en intervju, och när detta skrivs har den precis kommit ut. Raskt marscherat!

”Änglahotellet” har skrivits tillsammans med hustrun Gerd Forss, den är förlagd till framtiden och leker uppenbarligen mer hejdlöst med tidsperspektivet än den första.

”Bortom mörkret” inleds med en släkttavla som omfattar ett halvdussin generationer, släktled från mitten av 1800-talet till och med Göransons barnbarn Ville, född 2006.

Det är ett och ett halvt sekel av stora samhällsomvälvningar som i grunden har förändrat individernas förutsättningar.

Mikael Forss har en akademisk bakgrund som nationalekonom och också som direktör vid Folkpensionsanstalten, så han äger också vetenskapens och myndighetens perspektiv.

Men en roman arbetar utifrån sina karaktärer och den miljö de tar intryck av och själva kanske påverkar.

Gustav är en tongivande person i sin krets, han är mest känd som handelsman, och som handelsman mest känd för att hans affär brinner ner.

Det sker ovanligt lägligt, försäkringspengarna räddar påpassligt hans son som hotas av konkurs.

Om han själv tänt på, som ryktet säger, går inte att reda ut. Svaret tar han med sig i graven – eller placerar det strategiskt för att hittas av framtida släktingar.

Eller så skriver släktingarna bara ihop den historia som tilltalar dem mest.

Scriptum

Inom bokens ramar blir berättelsen en resa i tiden och till en del inom Göranson själv.

Till och med ett par övernaturliga inslag finns med, de sitter egentligen inte oävet i romankompositionen, men min magkänsla säger att nutida läsare blir osäkra inför blinkningar till det som brukade kallas magisk realism.

Å andra sidan har Maria Turtschaninoff skapat en attraktiv blandning av folklore och realism i ”Arvejord” som slagit an stort bland alla slags läsare.

På sätt och vis är det ändå realismen som blir stötestenen i ”Bortom mörkret”. Beskrivningarna är minutiösa, författaren är mån om att läsaren ska förstå realia, dialektord och hänvisningar.

Ändå är ju dragningskraften i det skönlitterära också baserad på tjusningen att gripa efter något, att kasta sig ut, eller att kastas ut. Att kunskapsmässigt begripa varje detalj eller ord är inte nödvändigt alls.

”Bortom mörkret” är, när den lämnar det extensivt beskrivande, en roman om hur tidigare generationer påverkar en, antingen man vill det eller inte.

Titeln ger en fingervisning om det. Göranson har ett eget mörker, han medicinerar mot något som inte blir riktigt klart formulerat, han har mardrömmar, känner skräck för eldsvådor.

Hans äktenskap spricker för att hustrun inte orkar med hans självförakt och depressioner. Det sägs redan i början av berättelsen.

Man kan läsa den med olika djup i sitt engagemang. Göranson själv riktar sitt intresse mot släkthistorien utan att riktigt tydligt se på vilket sätt han är en del av den.

Den uppmärksamma läsaren noterar först och främst hans tilltalsnamn, Göranson, men också hans levnadsår (1945–2025).

Han är son till en Göran som stupade som 24-åring i kriget, hans död infaller inom berättelsen, men ur bokens utgivningsplattform i framtiden.

Hur hörs barnen till de stupade? I Finland finns föreningar för dem, och deras belägenhet har beskrivits – och glömts bort igen.

Det svarta hål som den aldrig återkomna pappan lämnat kan anas i ”Bortom mörkret”. Göranson hanterar det genom att förlora sig i historien, och bara som hastigast beröra förlusten.

Göransons relation till dottern innehåller mycket berättelseenergi, och tar upp en del av volymen. Passagerna domineras av repliker, ofta tänkta som frågor och svar, och Göranson som romankaraktär kan gömma sig där.

Han forskar efter och funderar i stället över tidigare generationers vardag och hemligheter, skriver ihop deras liv, men är själv ganska motvillig att bidra med något mer än ett hopsamlande, att fungera som spegel.

Det är romanens mörka energi, men också något av berättelsens svaga punkt.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln