Freja Rudels 07.06.2024 17:30

Omslaget till Metha Skogs nya diktsamling ger ett både vilsamt och olycksbådande intryck. ”Obebodda vatten”, står det på framsidan mot en dovt grågrön vattenyta, stilla så när som på en liten krusning.

Det är först när jag vänder på boken som jag märker att jag bara sett hälften av titeln. ”Ombord på”, läser jag på baksidan där krusningarna blir fler och blandas med mörka stråk.

Omslaget och titeln fångar en motsägelsefullhet som går igen i hela samlingen. Är vatten obebodda om någon befinner sig ombord på dem? Ska omslagsbilden illustrera ett obebott vatten? Vad eller vem har då rört upp ytan?

När jag väl kliver in i texter känns det obebodda än mer avlägset. Det är snudd på trängsel i Skogs dikter. Bilderna duggar tätt. Subjektet är inte sällan ett vi. Det som skrivs fram är följdverkningarna av en hel mänsklighet.

Samtidigt navigerar Skog ständigt mot någonting annat. Det finns hela tiden något bortom nuet som upptar dikterna. Där skymtar en framtid som är oviss. Den är kanske alls inte vår, kanske rentav obebodd, men vi måste ändå förhålla oss till den, stå till svars för den.

Än är tiden människans. Som i en dikt där grannens barn växer ur huset. Eller en om när World Trade Center rasar. Men ofta övergår den oss: ”Havet hinner sluka mer tid än vår / Föra oanvänd tillbaka” heter det i titeldikten. Det är en påminnelse om att människans tid är en droppe i havet. Havet som en gång varit och som kanske åter ska bli obebott.

Ellips

Tematiskt spinner ”Ombord på obebodda vatten” vidare på teman som upptagit Skog tidigare. Det ohållbara nuet, klimatkrisen och frågan om ansvar var central i hennes förra samling ”Avståndet från näbb till ytterst hörbara läte” (2021). Men här känns ämnena än angelägnare, närmast akuta. Det är med andan i halsen Skog kastar sig från ”hemlästade” länder i krig till böner som returneras från ovan och framtidens skiftande skepnader under cyberhimlen.

De tunga temana vägs upp av det ofta lekfulla uttrycket. Skog kastar om ord, byter en förled här och en bokstav där. Hon förskjuter betydelser och bråkar med stående uttryck. Det är fyndigt och många gånger ögonöppnande:

”Har ju inga kläder på sig
tiger den lille pojken
Öron siktar skarpt mot
yttrande munnars frihet
Laddar om som om inte
tystnad kunde tala för andra
Peka ut med ögon nårfini antulS
där språket skyddas mot vassa öron”

Skog påminner oss om att kejsaren är naken och tvingar oss ponera skillnaden mellan att tiga och att säga. Vad händer om inte ens pojken säger det? Och om öron inte gör vad öron ska, om de inte lyssnar, utan skjuter ifrån sig? Och om ögon som ska peka ut är ”nårfini antulS” – slutna inifrån?

Effektivt gestaltar Skog vår oförmåga och ovilja att ta in allt som är på tok runt oss. Alla uppenbara missförhållanden som borde sjunka in och få oss att agera, att ta till språket och säga. Samtidigt fångar hon språkets skörhet och sägandets pris. Sanningens prekära position.

Ordlekarna hakar i varandra. En hinner inte tona ut förrän nästa redan är där och kräver sitt

Men det händer också att det blir för mycket av språkbråkandet. Ordlekarna hakar i varandra. En hinner inte tona ut förrän nästa redan är där och kräver sitt av läsaren.

Också tematiskt är det tätt. En smånostalgisk exposé över kontanternas avveckling illustrerar digitaliseringens följder. Övergödda hav grumlar fiskars seende och vatten ska exporteras till nya planeter. Betesmarksvisdomar ur det förflutna ska räddas in framtiden. Någonstans spelar en gitarr avväpnande och man får veta att språket saknar poler och att saknad är en organisk simultankapacitet.

Jag hinner inte alltid med. Och jag hinner definitivt inte köpa alla tankar Skog serverar mig. På så sätt är samlingen kongenial med den tid av överflödande flöden som hon diktar ur och gör upp med. Alla ärenden som forsar fram för tankarna till Mikaela Nymans fjolårssamling ”För att ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled”. Likt Nyman letar Skog efter ett sätt att vara i ett översvallande nu, efter sätt att förhålla sig till föränderligheten och förgörelsen och samtidigt försöka förvalta sitt avtryck.

Skogs förhållningssätt kunde betecknas som pessimistiskt pragmatiskt. Här finns mycket oro, sorg och eftertankens kranka blekhet. Men också ett sinne för proportioner:

”Kan aldrig mera inte ha funnits där vi var och är
Bara använda egna tiders värde till att föra
klara minnen till en framtids oskrivna dagar”

I stället för att fastna i allt som blivit fel manar Skog till uppmärksamhet på det som ska komma och vad vi i vår tid kan göra för framtiden.

Viet påminner om att framtiden är en gemensam angelägenhet. Det allierar diktens avsändare och mottagare och förbinder dem vid samma ansvar. Att frånsäga sig är inte ett alternativ hos Skog.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln