BOKEN: Merete Mazzarella skriver om vikten av att inte polarisera samhället och samhällsdebatten
Merete Mazzarellas nya essäsamling granskar det mest pockande i samtidsdebatten, till exempel klimatet, nationalismen, flyktingfrågan, digitaliseringen. Hon gör inte anspråk på att veta allt, men pekar på hur omställningar och polariserat tänkande ofrånkomligt påverkar våra liv. Foto: Cata Portin
Merete Mazzarellas författarskap har flera fåror, en vetenskaplig, en skönlitterär, en essäistisk och en biografisk. Ibland flyter de ihop, till exempel i en biografisk roman (om Topelius eller Alma Söderhjelm) eller i betraktelser om samtiden där hennes professionella och personliga jag är redskapet.
Hennes nya bok heter ”Skulle vi kunna samsas? Essäer om vår samtid”. Titeln citerar Rodney King, en svart kalifornier som blev misshandlad av vita poliser i Los Angeles i början av 1990-talet. Det råkade filmas, poliserna åtalades men frikändes. Följden blev allvarliga upplopp i LA.
När King själv intervjuades sa han ”Can we all get along?”, en fras som sparats för eftervärlden. I Mazzarellas hantering blir det klart att alla måste ställa frågan, oberoende av vem man är. Till syvende och sist är det en fråga om samhällsfred.
Avsnitten har ofta sitt ursprung kolumner i olika dagstidningar. Mazzarella har länge varit verksam som kolumnist, och med sin forskarbakgrund – som kombinerar passionerat intresse med sval analys – skrivit initierat för allmänheten. Hennes beläsenhet är stor, och vi får dra nytta av det.
Men ”allmänheten” – finns den längre? Frågan aktualiseras på olika sätt. Det kollektiva tänkandet har undergått förändringar i takt med teknisk utveckling och globalisering. Synen på individen är också annorlunda.
Skulle vi alla kunna samsas? Essäer om vår samtid
av Merete Mazzarella
Omslag och grafisk form: Fredrik Bäck
Schildts och Söderströms, 2020
288 s.
Redan i inledningen diskuteras definitionen ”samhälle”. Mazzarellas generation, och många fler, har Thatchers tal (”Det finns inget samhälle. Det finns individer…”) från 1980-talet i minnet. Det var marknadsliberalismens credo.
Mazzarella citerar det, men skriver: ”Samhället är vi människor, alla tillsammans, medborgarna, i det som finns runt omkring och är föränderligt. Det är vi som skapar samhället. Den stora frågan är vilket ansvar vi har för varandra.”
Essäerna tar upp en rad fenomen som skapar klyftor i samhället och vidgar dem. Sällan är frågorna avskilda från varandra med vattentäta skott, sällan är de entydiga. Men snabbheten i dagens debatt vallar in folk i olika läger.
Polarisering är ett tema som återkommer, det markeras också i avsnittens rubriker, som i ”Polarisering 1 – Stamkriget” som utmanande inleds: ”Är det okej för en Trumpmotståndare att göra kräkljud så fort Trumps namn nämns?”
Den tanken spinns vidare på i en senare essä som tar upp begreppet hyfs, det vill säga det som gör det möjligt att samexistera med dem man inte har som vänner, eller ens sympatiserar med. Mazzarella hänvisar till ”How civility works” av Keith J. Bybee, amerikansk jurist och statsvetare. Boken skrevs under Trumps valkampanj och tar också upp det ohyfsade som politisk taktik. Hur det ser ut har vi lärt oss, och att det lönar sig, medierna hakar på varje oförskämdhet.
Men Mazzarella vill alltid föra diskussionen också på det personliga planet, se hur fenomen påverkar vårt personliga liv. En genomgripande förändring är den omfattande digitaliseringen, som rationaliserat myndighetsprocedurer men som också minskat jobben och kontakten mellan människor.
Poängen är inte att beskärma sig utan att titta efter hur digitaliseringen inverkar på vår människosyn och om den bidrar till ojämlikhet. Mycket tyder ju på att så sker, då är man skyldig att uppmärksamma det.
Essäerna tar också upp appropriering och kränkningar och politisk korrekthet, sådant som används som bananskal i debatten och får den att tippa över i ställningskrig eller i ett slags förlamning, där man är rädd för att skuldbelägga eller bli skuldbelagd. Resonemangen kring detta har en mängd exempel, inte minst från universitetsvärlden där kravet på ”trygga platser” kan krocka med vad som behöver och ska studeras: komplikationer och motstridigheter, svåra frågor.
Diskussionen fortgår, den blir aldrig färdig. Och inte minst med den epidemi vi har över oss blir tankarna kring de olika ”folkslag” globaliseringen fört med sig särskilt intressanta. De har kallats Anywheres och Somewheres, de som har världen som sin plattform och de som är rotade i lokalsamhället.
Termerna myntades av David Goodhart i boken ”The Road to Somewhere”, och den ska läsas med vägen till Brexit i minnet, men har sin giltighet också annars. Den visar på en tudelning västvärlden varit dålig på att förutse.
Den växande nationalismen (och den fula tvillingen etnonationalismen) kan ha en del av sina rötter här. Som en exkluderande tankemodell slår nationalismen mot mycket av det vi lärt oss vara gott. Men som den litteraturvetare Mazzarella är kan hon göra perspektivrika kopplingar till tidigare sekler när poesin också var en del av ett samhälleligt värdeuttryck – Geijer och Runeberg får glimta fram.
Det finns andra kapitel där skönlitteraturen tar mer plats, till exempel de som handlar om privatliv och sociala medier. De är givande, men i stort sett bekanta (fast exemplen är uppdaterade) för dem som kontinuerligt varit ajour med den litterära diskussionen – och läst allting av Mazzarella.
Kapitlet som kallas ”Om den samtida kärleken” är kanske mindre spännande än det låter, men ska vara med för att göra boken mer komplett. Den ska täcka de flesta områden av livet där viktiga och oroande frågor ställs.
Att ta del av så pålästa och exempeldigra essäer har en gynnsam inverkan på läsaren. Tilltalet får en att känna känna att man är värd att inkluderas i diskussionen. Och det är upplyftande.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.