ÅU 05.02.2019 09:15

Merete Mazzarella. Foto: Cata Portin

Den försiktiga resenären
av Merete Mazzarella
Omslag: Emma Strömberg
Schildts & Söderströms, 2019
187 s.

Merete Mazzarellas nya bok, ”Den försiktiga resenären”, handlar om återvändande, återbesök, om olika sätt att resa och förhålla sig till resande. Som alltid är skildringen späckad av referenser till fack- och skönlitteratur.
Möten med människor spelar stor roll, sådana man inte bryr sig om att träffa igen och dem man gärna minns och saknar. Minnen av livsviktiga relationer får ett generöst utrymme. Motivtrådarna tvinnas tätt ihop och bestämmer temperaturen i berättandet.
Det är en bok om upprepningar, säger författaren inledningsvis, men snarare handlar det om variationer, ibland om att bryta ett mönster. Många företag och minnen väcker ambivalens – ett ord som används så strategiskt att man håller det i minnet.
Boken sträcker sig över tre geografiska resor: en resa till Amazonas och två resor till Australien, en med en avstickare till Nya Zeeland. De är företagna relativt nyligen, vissa händelser i den globala storpolitiken skymtar fram som referens. Den första sker på ett kryssningsfartyg, med dess speciella atmosfär och klientel.
Kryssningsinramningen ger bästa möjliga bakgrund till tankarna kring hur man ser sig själv och hur man definieras utifrån. Den som deltar i en kryssning är ohjälpligt en i kategorin ”turist”. Men inte många vill kännas vid det. ”We are on holiday”, säger medresenärerna, majoriteten är britter, så gott som alla pensionärer, välbeställda och till åren komna. Som om det skulle förklara allt.
Mazzarella och hennes make skulle hellre definiera sig som något annat. Och författaren får klarsynt fram aspekterna i det, de subtila, de klumpiga och lite skamfulla. Ibland sker det med hjälp av utvikningar i litteraturen, ibland i omedelbara gestaltningar, ganska festliga scener som kan utspela sig vid fartygets middagsbord, eller varför inte vid katastrofövningen som företas precis innan man lägger ut.
Kryssningen är den ultimata konsumtionen. Instängd med likar, fjättrad vid sitt begränsade perspektiv, ser kryssningsresenären till att få valuta för pengarna. Samtidigt som man behandlas som en kunglighet (och ett bortskämt barn) ombord, byts man ut utan prut när det roliga är till ända. Förtrollningen är bruten redan innan fartyget hunnit anlöpa sluthamnen och följande skara ska ombord.
Första resan till Australien företas för att maken är inbjuden att vistas som gästprofessor vid The University of Queensland i Brisbane. Resenärerna har tid att göra sig hemmastadda där, bli nästan som hemma. De är inte turister, utan gäster.
Landet väcker stort intresse genom sin färgstarka historia, som, i den version vi känner den, bygger på kolonisering av särskilt slag: befolkandet av landet med straffångar. I berättandet kontrasterar det bjärt mot lyxkryssningskapitlet, men man anar något gemensamt, ett krasst ekonomiskt tänkande.
Kolonisatörernas relation till ursprungsbefolkningen har än i dag inte normaliserats (vad skulle det med den bakgrunden egentligen betyda?). De nya bekantskaperna i den akademiska miljön har till exempel inga vänner med aboriginbakgrund.
Mazzarella och maken, konsekvent kallad L, känner sig fria i universitetsmiljön. Den är ju delvis välbekant, var man än befinner sig. Boken blir också en reflektion över vad hemkänsla (och främlingskap) innebär, fastän precis de orden och begreppen just inte används.
En viktig del av berättelsen är också resorna i minnet. Det kan handla om flickan Meretes sällan återkommande hemresor från den kymiga internatskolan i England. Då stod åtminstone pappa på stationen och väntade, ibland både mamma och pappa.
Mazzarella tillhör de (generationer?) som kan räkna kramarna av pappa på ena handens fingrar. Han visade kärlek på annat sätt, men var stel och kantig, liksom en senare äkta man, som en gång rent ut sa att han aldrig varit glad, men att han var glad (!) att Merete var en glad kvinna.
I glimtar får man ta del av den känslobiografi som kan skrivas om/av en kvinna född i mitten av 1900-talet, och som också (som här) kan skriva sig ut ur ett visst mönster. Man kan slippa vara en ”glad kvinna”, börja på nytt i mogen ålder och som 70-åring ha ett ganska nytt och lyckligt äktenskap. En kvinna i dag kan ta sig rätten att berätta om det.
”Den försiktiga resenären” balanserar mellan att vara essä och resereportage och personlig dagbok. Ibland tunnas den ut i något som liknar bloggen eller de infall som tvånget att ”uppdatera sig” har dragit in i litteraturen.
Men Merete Mazzarella är bra på dramaturgi, att känna av spänningar och att själv konstruera spänning. Stoffet, resor med en kär make till främmande kontinenter, skulle vara som gjort för en roman som skulle handla om våra försök att leva ett liv av hyfsad moralisk halt medan man ser så mycket som möjligt av världen, därtill vill åstadkomma något och förhoppningsvis blir lite lycklig.
Men nu lägger författaren i stället fram de olika delarna för läsaren att fingra och fundera på. Vissa är som små speglar att se sig själv i – det är inte alltid smickrande. Man rationaliserar sina motiv och är ofta nedlåtande mot den man inte vill identifiera sig med. Författaren drar in läsaren i detta.
Men en del utspelar sig på en nivå med färre komplikationer och motstridigheter. Det kan vara beskrivningen av ett landskap, eller till exempel den växande vänskapen med Issie, som under första australienresan hör till värdfolket. Issie, visar det sig, har varit allt annat än en försiktig resenär, hon har seglat Stilla havet runt i en för tillfället hopsamlad besättning.
Trots skillnader i livsattityd och ålder antyds en samhörighet dem emellan. Den är en del av bokens friska undervegetation, som utgörs av möten och kopplingar som bildar en väv av mening. Boken slutar med en dikt av Issie, den är vemodig, men ändå ett vitalt livstecken från andra sidan jorden – det känns helt rätt.

Resa, läsa, leva, skriva. Ingredienserna är kända för den som följt med Merete Mazzarellas författarskap. Men innehållet i den nya boken trotsar också titeln, ”Den försiktiga resenären” där den gestaltar modet att skärskåda världen och sitt eget liv.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln