Ann-Christine Snickars 21.12.2020 09:53

Martin Högstrands nya roman ”Magen”, hans tredje, har en del gemensamt med den förra, ”Claire”, som kom ut i fjol.

Båda har en central person som heter Waldemar, de kvinnliga huvudpersonerna sysslar med bildkonst, ett motiv är psykisk skörhet.

Gemensamt är också ett resonerande – i ”Magen” upprätthålls ett strikt jagperspektiv som närmast ger intryck av monolog – och ett intresse för miljön och de stämningar som den kan ge.

I ”Claire” nämndes Åbo, nu är det platsen där allting sker, platsen för det yttre skeendet, för att vara precis.

Den första scenen i ”Magen” är en koloskopi, en tarmundersökning med ingång från ändtarmen, inte ovanlig, garanterat obehaglig. Man kan välja om man vill ha bedövning eller inte, på det sättet liknar den livet.

Waldemar arbetar som forskningsassistent i ämnet matematik vid Akademin (arbetsplatsen omtalas bara så, i bestämd form). Han avkrävs en forskningsrapport innan den tidsbundna anställningen tar slut, men det verkar gå knaggligt med den.

Han bor i en sliten etta i ett gathörn nära ån, man kan placera den när han en bit in i berättelsen iakttar vad som sker bakom grillen vid krogen som en gång var ett apotek.

En del Åboadresser sitter på sina gamla vanliga platser, andra är mer svävande placerade, det märker en läsare som går på stadens gator dagligen.

Men också utan den orienteringen upplever man hur staden läcker en allt mörkare stämning. Inget är riktigt att lita på, utom domkyrkan som redan genom sin volym är mer stabil. Som den matematiker huvudpersonen är kallar han den ”konstant”.

Berättandet balanserar på gränsen mellan det realistiska och det absurda, det föreställda. Det smyger sig på en, och det första man funderar över är läkaren som utfört undersökningen. Han dyker upp på Vårdberget där Waldemar promenerar och ger sig till känna. Ett lite märkligt beteende, anser Waldemar.

Perspektivet är hela tiden Waldemars, han reflekterar yvigt över allt möjligt, musiken och matematiken och kärleken. Han har en käresta som heter Anni och är bildkonstnär, bestämd och bohemisk på samma gång. Waldemar har en av hennes målningar hemma, de träffas med oregelbundna mellanrum där, under målningen, i hans säng.

Waldemar går också ibland på krogen med vännen William. En rad vattenhål i centrala Åbo nämns. Bar Ö är också Annis favoritkrog. Waldemar hittar Anni där en kväll när han egentligen velat träffa henne men hon inte gett något gensvar. Hon ville hellre umgås med sina konstnärsvänner.

En scen med dem tillsammans på trappan till Bar Ö, rökande (det röks olycksbådande mycket i romanen), kan läsaren senare se tillbaka på och syna på ett annat sätt. När den avskiljs från Waldemars perspektiv ser man också en annan version, när bägge vinklar frigörs blir hela historien naken och hjärtskärande.

Waldemar lyckas lämna in sin rapport på institutionen, men det är osäkert om den faller i god jord, och osäkert är hur avskedet blir, fast han skaffar tårta till kafferasten sista dagen.

Han verkar ha gått vilse bland ekvationerna och i stället närma sig en världsförklaring. Professorerna beter sig oroväckande, och utanför jobbet har en märklig man med något slags koppling till magläkaren börjat dyka upp.

Romanen är flödande ordrik, full av liknelser, ofta med bildspråk som är i yvigare laget och som ibland utmanar tonträffen i ordval. Som berättelse kräver ”Magen” en del, med sina infogade bisatser och långa reflekterande stickspår.

Den anknyter till en bra mycket äldre berättarstil. Det är parodiskt, men också på allvar. Man begriper ganska fort att uttryckssättet är Waldemars självpresentation, ett identitetsbygge.

Det förser också berättelsen med en viss indirekt humor, själv förstår sig huvudpersonen just inte på skoj. Så här kan tankarna gå: ”… matematikerskrået är, enligt mig, världens mest konflikträdda, jantelagsorienterade och avundsjuka yrkeskategori.

Till dags dato har den, till skillnad från ämnet för dess uppmärksamhet, lämnat mig kall. Jag suckar och drar ett kraftigt bloss, drar ett kraftigt bloss och suckar …”

Som berättelse kräver ”Magen” en del, med sina infogade bisatser och långa reflekterande stickspår. Den anknyter till en bra mycket äldre berättarstil. Det är parodiskt, men också på allvar. Man begriper ganska fort att uttryckssättet är en självpresentation, ett identitetsbygge.

Ann-Christine Snickars

De malande kommentarerna är ett sätt att ha koll. Det som händer i magen är däremot utom kontroll. Och efter koloskopin blir det etter värre, det är som om det skulle finnas ett mekaniskt maskineri därinne, med kugghjul som driver på och har ett eget liv.

Tydligare än matematikspåret berättar maghistorien om hur det står till med Waldemar. Pch läsaren är rätt redo att ta emot det som går stick i stäv med det realistiska. Historien om relationerna med Anni och vännen William blir av nödvändighet (det stränga jagperspektivet!) ”underberättad”.

Hur de ser på Waldemar – något jag uppfattar som halva historien – får man i stället ta till sig mellan raderna.

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln