ÅU 25.03.2020 07:00

Förlaget Ellips ger ut Martin Glatz Serups ”Läsplatser”. Foto: Simon Klein Knudsen

Läsplatser
av Martin Glaz Serup
Översättning från danskan: Stewe Claeson
Grafisk form: Emma Strömberg
Ellips förlag, 2019
129 s.

Just nu uppstår en extra stor spänning i läsningen av Martin Glaz Serups ”Läsplatser”, där han presenterar en rad läsningar av skönlitterära verk där själva platsen de läses på är en faktor som påverkar uppfattning och upplevelse. Dessa vårveckor är det ju föreskrivet att läsningen ske hemma, för allas bästa.
Martin Glaz Serup är född 1978 och verksam i sitt hemland Danmark på många litterära områden, det akademiska, som redaktör, som poet och som barnboksförfattare. Hans diktbok ”Trafiken är overklig” utkom på svenska på det finländska förlaget Ntamo 2007, i översättning av Stewe Claeson som också översatt ”Läsplatser” som kom i höstas på Vasabaserade förlaget Ellips som deras trettionde titel sedan starten för tio år sedan
I dag reser författare flitigt till författarresidens och festivaler, föreläser och undervisar i författarskolor, skapar kontakter och nätverk. Och alla författare läser. De som reser har av nödvändighet en massa nya läsplatser.
”Läsplatser” består av femtio korta texter där verket, läsaren och platsen utgör en triad som tillsammans blir en rörelse. Det är inte bara texternas korthet, de nöjer sig i regel med ett par sidor, som ger ett intryck av rastlös mobilitet. Författarens/läsarens sinnesstämningar och infall bidrar till tempot. Grundstämningen har ofta touch av en viss melankoli, som ibland lägger i en så hög växel att den övergår i eufori.
Läsplatsen kan ligga på en liten ort i Danmark, den kan finnas i Prag eller London, i Vietnam eller Ryssland eller Mexico. I Prag återkommer författaren till Bruce Chatwin, som han en gång hade uppdrag att porträttera under en vistelse just här.

Ett rörligt intellekt, en rörlig känsla

Ett nomadiserande – också i det skrivna – och ett slags intensiv distans, som man förknippar med Chatwin, ger sin färg åt texterna i gemen. Men också motsatsen finns, det avgrundsdjupa stationära, som man kan hitta hos Kafka, som är en annan favorit.
Det river till i en ibland av irritation över att författaren är så kortfattad, att man får nöja sig med glimtar av hans läsningar. Men texterna far mindre efter synpunkter och mer efter fångade ögonblick. Litteraturen som snabba uppenbarelser – eller litteraturen som hjälp att fånga uppenbarelsen.
Texterna är inte mycket av reseberättelser heller. Men de skissar ett (själv)porträtt av en modern man, en man med intellektuella ambitioner, med barn, med nyfamilj. Den bilden är den representative mannen i litteraturen just nu. Att han gestaltas i detalj ger en ingång till många av tidens aktuella frågor. Men det är en annan historia.
”Läsplatser” innehåller inget teoretiserande kring läsning, det får man söka på annat håll. Men alla exempel pekar också på det rent kroppsliga i läsupplevelsen. Närvaron på en viss plats, sinnesintrycken där, och påverkan från den andra världen som finns i det lästa – vackrast uttryckt blir det i sekvensen där Martin Glaz Serup läser Woolfs ”Mot fyren” under en sommarvistelse med en storfamilj på landet, liknande den som finns i romanen.
”Läsplatser” beskriver ett rörligt intellekt och en rörlig känsla – mest uppskattar man den skarpa uppmärksamheten på detaljer, och det snabba avläsandet som också är en yrkesskicklighet.
 

Om man tvekar att kalla de enskilda texterna essäer kunde man kalla helheten en essä, som gestaltar litteraturens dubbla möjligheter. Dess närvaro, som också är fysisk, det känns i kroppen när vi läser och vi påverkas kroppsligt av vad vi läser – var och en kan säkert uppge en palett av någon gång uppkomna läskänslor, alla är inte underbara. Men litteraturen är också eskapism och förförelse.
Man önskar att Martin Glaz Serup hade skrivit lite mer ingående om de författarskap som lockat honom mest. När det gäller Pasolini kan man läsa hans eget diktverk ”Romerska nätter” (som också finns på svenska), som har en öppning mot Pasolini.
Det finns en skarp egensinnighet som gemensam nämnare hos de författare som tilltalat honom mest: Saarikoski, Gertrude Stein och de redan nämnda Pasolini, Chatwin och Kafka. Men texterna vill främst bära läsögonblickets öppenhet och dess omvälvande styrka, som är annorlunda än minnets.

Böcker som läses på speciella platser

Att läsaren är med som medskapare av all litteratur brukar tragglas, men oftast på ett abstrakt plan. Nu blir det i stället gestaltat, med kraft. Och också med humor. I en episod, där författaren hugger ved medan han lyssnar till en roman av Herman Bang slinter yxan och går rätt igenom stöveln. Det blir en bild av hur ögonblicket förvandlas till historia och minne, två disparata rännilar. Men såret fanns där, och yxan.
Osökt börjar jag (för läsarjaget börjar svälla av självkänsla under läsningen) tänka på böcker jag läst på speciella platser, under särskilda omständigheter. Doris Lessings ”The Golden Notebook” försjönk jag i under en interrailmånad. Joyce Carol Oates förknippar jag för alltid med kirurgi (det är väl inte så dumt?), en av hennes romaner följde med när jag återhämtade mig från en operation på ÅUCS. De sista sidorna blev olästa, för budet om utskrivning kom, och jag steg genast upp och packade ihop.
Ann-Christine Snickars

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln