Freja Rudels 09.05.2024 11:17

Mamma, pappa, barn – den inledande bubblan i Anna Härmäläs serieroman ”Singelmamman” sluter sig kring kärnfamiljens heliga treenighet. Tittar man närmare märker man dock att pappans blick söker sig bortåt. Snart får den sällskap av en erektion som växer och växer tills den spräcker hela familjebubblan.

Härmäläs humoristiska studier i singelmammaskap fick sin början på Instagram, där seriestripparna om vardagen som nybliven och nydumpad mamma blev ett fenomen som uppmärksammades långt ut i världen. Nu har Härmälä byggt ut dem till en bok som ges ut på svenska, finska och engelska.

Romanens dramatiska båge rör sig från separationens färska sårighet mot ett bejakande av singelmammaskapet. På vägen ryms sorg, längtan och bitterhet, upplevelser av utanförskap, vidunderliga dejter och en tilltagande självständighet. Allt skildrat med varm och skarp humor.

Innan ”Singelmammans” tillkomst har Härmälä gjort sig känd som barnboksförfattare. Redan i debuten, ”Du hör inte hit, Beiron” (2011), visade hon sig ha blick både för gruppdynamikens mekanismer och för utanförskapets uttryck. Med mammarollen i fokus lyckas hon ta temat till helt nya nivåer. Härmälä hittar idel intressanta fasetter av mammors villkorade gemenskap, mammarollens uttalade och outtalade krav och den långa skugga tvåsamhetsnormen fäller över föräldraskapet.

Det händer att jag frågar mig om normen verkligen är så kompakt som den skildras. Jag tror kanske heller inte att chocken över föräldraskapets krav är förbehållen enbart singelkvinnor eller att alla par är så himla tvåsamma. Men dylika invändningar och undringar är en del av behållningen av boken. ”Singelmamman” är en utmärkt reflektionsyta att spegla egna upplevelser och föreställningar i.

I botten av Härmäläs berättande ligger hennes egna erfarenheter. Sådant matar tidens törst efter sanna historier, men kan också slå bakut och hämma gestaltningen. Det problemet ser jag dock inte en skymt av i Härmäläs roman. Kanske har bokens lite kringelikrokiga tillkomsthistoria, till stor del inför öppen ridå på nätet, bidragit till att tvätta bort det snävt privata till förmån för det brett relaterbara.

Grön av avund är tablån där Härmälä skildrar huvudpersonens bitterhet över att ha blivit övergiven för en annan kvinna. En gammaldags långklänning visar att upplevelsen trotsar tid och rum, och gesterna hon gör rymmer hela spektret av den sårade hjältinnan, från vinkande mö och svimmande prinsessa till bönande desperat kvinna, listig sneglande och fysiskt illamående.

Förlaget

Härmäläs uttryck är eget och särpräglat, men samtidigt sprängfyllt av referenser som vidgar berättandet och ger rymd åt det stundtals klaustrofobiska ämnet ensam mamma.

Mia, som huvudpersonen i romanen heter, påminner mig om Cecilia Torudds mamma i den klassiska ”Ensamma mamman”-serien från 80- och 90-talet. Båda har stirrig blick och en och samma evighetsfrisyr stripparna igenom. Det är frågan om grafiska epitet som effektivt signalerar att de lever liv bortom sina egna gränser. Eller som Mia svarar när hon får höra att hon är stark och kompetent som sköter allt på egen hand:

”Jag är egentligen lat och expert på att undfly ansvar. Jag har helt enkelt inte möjlighet att vara mitt sanna jag för ögonblicket.”

Om blinkningen till Torudd finns i Härmäläs bok eller bara i mitt huvud vågar jag inte uttala mig, men Härmälä blinkar generellt friskt åt olika håll.

Härmäläs studie av metamorfosen bakom den perfekta mamman för tankarna till gammaldags skolplanscher. Hon förser plågan av att som singelmamma genomlida högtider med arkaisk tyngd och befriande distans när hon i bild skildrar den med hjälp av gamla tortyrmetoder och en stil som för tankarna till medeltida gravyrer. När Mia åker till Berlin för att festa loss låter Härmälä henne ligga med en Nick Cave-kopia i ett Picasso-artat tumult. Greppen flerfaldigar Berlin-resans eskapistiska dimensioner.

Mia är, som titeln säger, singel snarare än ensam. Hon faller utanför normen. Hon har ingen partner. Men boken kryllar av medmänskor. Vänner, terapeuter, rådgivningstanter, släktingar och vilt främmande människor begråter henne, förundras och kommer med välmenande råd. Härmäläs humor firar triumfer i skildringen av den sociala klumpighetens fasetter. Navelskåderiet är en farsot som drabbat majoriteten av bokens persongalleri, inklusive huvudpersonen. Alla är tidsenligt infantila, utom möjligtvis barnet som är ganska vettigt och försigkommet.

Barnets roll är främst den som trigger och förutsättning. Barnet sätter ramarna för mammans liv men förblir ganska anonymt. Här är boken aningen tunn, eller kanske är det Härmäläs kalibrering av djupet som blir synlig.

Det problematiska i singelmammans belägenhet är i Härmäläs gestaltning en fråga om status, image och praktisk överlevnad, inte om existentiell ensamhet. Umgänget med barnet tecknas följdriktigt främst genom blöjor och bröstpumpar. Härmälä är återhållsam visavi de känslomässiga bråddjupen. Hon låter dem anas men borrar inte och frossar aldrig.

”Min kompass” lyder texten på en bild av mamman som iakttar sin sovande dotter. Här ryms allt av kärlek, men det överlåts åt läsaren att fylla i exakt vad det är.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln