BOKEN: Malin Slottes debutnoveller har väderkorn för fumlighet och felsteg
Malin Slotte. Foto: Cata Portin
Fia och andra noveller
av Malin Slotte
Omslag och grafisk formgivning: Fredrik Bäck
Schildts & Söderströms, 2019
202 s.
Malin Slottes debutbok innehåller elva noveller som alla kort och gott har ett namn som överskrift. ”Fia och andra noveller” heter den.
Läsaren möter bland andra Pia och Fia och Barbro och Agata, men också Oliver och Tommen och en som bara kallas V, för diskretionens skull – en lite ovillig diskretion.
En av figurerna är en katt och en är redan död och introduceras av sin dödsannons, som ger upphov till en skock minnen.Miljöerna styr åt två håll: arbetsplatsen – ofta är det en redaktion – och landsbygden, en landsbygd med ett ganska glest socialt liv och en uppsättning oskrivna regler, lätta att glömma för den som flyttat bort.
Malin Slotte är bra på att peka ut personernas placering i sin speciella miljö, hon har öga för biotoper, om man säger det så.
Den sista novellen ”Dani” är en hjärtskärande berättelse om en kille som försöker komma i kroppslig kontakt med en kvinna och skaffa sig ett förhållande.
Det är två olika operationer som kräver ingående planering. Det verkar lovande, men när mötena väl blir av slår paniken till och Dani går i lås.
Någonstans känns det som om han gett upp redan på förhand. Han har alltid mötts av besvikelse – det blir hans utgångspunkt. Att han ändå försöker är ren heroism. Omvärlden noterar den inte, men novellen gör det.
”Dani” är en av höjdpunkterna bland novellerna, och det är också inledningsnovellen ”Pia”, där huvudpersonen, farmgångsrik i karriären som nyhetsankare, flyger hem till jul. ”Så där rött läppstift får du inte ha!”, säger mamman som hälsningsfras. Och under julmiddagen blir det sagt: ”Du måste sälja gården när vi inte finns längre.”
Stämningen är inte på något sätt isande, man får bara titta ner i den djupa, djupa klyftan mellan parterna.
Malin Slotte låter ljuset träffa små bitar av pinsamheter eller sånt som är ouppklarat, lite i taget, skärvor som novellpersonerna kanske inte själva fått syn på än. Pia i novellen kontaktar sin gamla ungdomskärlek när hon behöver skjuts från flygplatsen; det hon väljer att ignorera är att han ju är gift och har familj sen länge.
Det behöver ju inte vara något hinder för en enkel skjuts – men kan vara det. Det beror på.
Malin Slotte rör sig skickligt i gränslandet för det osagda och oformulerade.
Ibland gör personerna stora ansträngningar för att inte tangera det som är obekvämt eller avskyvärt. Då lyser det passivt aggressiva motståndet som ett svepande fyrljus över situationen, som i novellen där Toffe och Agata ska fira några dagar på Sven och Lillemors sommarställe, som de brukar, varje år.
Novellpersonerna lämnas ofta mitt i en scen – slutet kännas ofta upprivande. Men närgångenheten i gestaltningen innehåller en saklighet som inte stänger empatin ute, tvärtom kan den generera ganska mycket medkänsla – och igenkänning. I finlandssvensk novelltradition finns också ett kraftfullt blamagespår – doktorera på det, någon!
Pinsamheter har ju alltid någon allmännare aspekt också: klass, kön, ålder, tolkningsföreträde.
Inte heller de personer som är otrevliga eller svekfulla eller verkar socialt hopplösa fråntas rätten till saklig behandling.
”Tommen” skildrar traktens skvallercentral och en vandrande (fast han kör en gammal Saab) tragedi i byformat. Upplösningen kommer med en urladdning, men också ett ordlöst erkännande av sakernas tillstånd.
Ett stort plus är arbetsplatsskildringarna, som tar upp dominans och eftergivenhet på jobbet, spänningarna i en vänskap som uppstått där, hur man förhåller sig till en väldigt osmidig arbetskamrat.
Det finns nyanser i allt, ibland i oväntad kulör.
En av de mörkare berättelserna innehåller en konturskarp beskrivning av en kompetent litteraturredaktör som äger många års erfarenhet och skinn på näsan. Men nya röster vill också in på sidorna.
Hon tycker om det och tycker inte om det. Texten lämnar henne på tröskeln till rummet för de enskilda samtalen i de pågående samarbetsförhandlingarna.
I novellen ”Barbro” bestämmer en tidskriftsredigerare på eget bevåg att en text skriven av en äldre kollega måste förkortas – sidorna ska strax skickas till tryckeriet.
Texten är väldigt mycket längre än överenskommet och det finns inte tid att kolla var missförståndet ligger – om det nu är ett missförstånd.
Alla som någon gång sysslat med redigering vet vilken mardröm sådant är. Skribenten är inte nådig när hon upptäcker hur det står till, samvetskvalen lämnar inte den som redigerat.
Historien har också trassliga kopplingar till taggiga relationer, men i tidskriftsvärlden är det deadline som styr. Går det åt helsike förväntas man bita ihop och vänta på nästa nummer.
I den novellen, och i ”Inga” handlar texten just om text. Inga får sin debutdiktsamling sågad i den tidning hon jobbar på samma dag som tidningen har lillajulfest. ”Livet fortsätter, kram I”, messar hon till en kollega, men festen kommer att bli en pärs om kollegorna väljer att kommentera, likadant om de väljer att tiga.Med den motivkretsen lyfts också den nödvändiga attityden i novellberättandet: alltid på liv och död. Det är ett spel där insatserna måste vara höga.
Och Malin Slotte är en värdig spelare.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.