Freja Rudels 10.07.2024 18:00

Med Julia Mäkkyläs novellsamling ”Apelsinfågeln” landade en i positiv bemärkelse udda art i den finlandssvenska litteraturen. Sceneriet var Japan, persongalleriet överraskande och förvecklingarna oförutsägbara.

Bara ett år efter debuten är Mäkkylä tillbaka med nya noveller, ännu säkrare på handen, med ett aningen mer strömlinjeformat grepp.

Den egna tonen är stark och intakt – strömlinjeformen är Mäkkyläs – men om hon i debuten var på väg mot att upptäcka den ägnar hon sig i ”Vinklar” snarare åt att finslipa ett koncept.

Motiven är kraftigt tillskurna i tid och rum. Huvudpersonerna är på en gång udda och konturlösa, försedda med förunderliga begär.

Spänningen ligger i hanteringen – en säregen blandning av klarsyn och humor.

En brevbärare möter en sfinx. Huvudet på en svartsjuk flickvän hemsöks av hajar. En man sörjer en bruten förlovning på ett lyxhotell och blir bekant med en äldre herre med en fetisch för bakdelar. En pojkväns syster visar sig vara oroväckande fäst vid sin bror.

Och författaren själv – när hennes porträtt ska knäppas visar hon sig vara så svårfotograferad att hon blir tvungen att rannsaka sin självbild och sina drivkrafter inför fotografen.

Mäkkyläs motivval vittnar om en välmående och vildvuxen fantasi. Men när det kommer till berättartekniken är det välansad kontroll som gäller. Mäkkylä är smart och hon har språket i sin hand. Det samma gäller för persongalleriet – ett gäng stiliserade figurer snarare än psykologiskt rundade karaktärer.

Hon skär ut sina gestalter, håller upp dem och låter en betrakta dem ur udda vinklar, begrunda deras begär och undra över vart det ska ta dem. Som läsare förblir jag en iakttagare. Mäkkylä håller dem så hårt och så långt ifrån att jag aldrig får chansen att gå in i dem och leva med dem.

Är begäret vår innersta och sannaste botten eller är det i själva verket en flykt undan djupskikten?

Mäkkyläs debutnoveller utspelade sig i Japan och den japanska miljön var en central aspekt av den ögonöppnande främmandegöring som genomsyrade debuten. I den nya boken är miljön ofta anonym och definitivt inte japansk, men ändå lever känslan av avstånd kvar i ”Vinklar”.

Beröringsskräck tänker jag flera gånger under läsningen. Idén är egentligen absurd. ”Vinklar” är en bok som frispråkigt diskuterar sexuell utlevelse och utan att blinka låter folk gå i gång på allt från mytologiska väsen till gymtights och regn och bökar runt i dessa egenheter.

Men frågor väcks som känns alltmer pockande ju längre jag läser. Är begäret vår innersta och sannaste botten eller är det i själva verket en flykt undan djupskikten? Blottar Mäkkylä något? Eller klär hon bara in? Och i så fall vad?

Schildts & Söderströms

När det kommer till känslor är Mäkkylä i det närmaste ointresserad. Det är inte kärlek hon skriver om, det är drifter. För den som längtar efter romance-kittlingar är det här fel bok. Den är inte erotiskt upphetsande, trots att hon skildrar upphetsning. Mäkkylä är dessutom noga med att inte bli sentimental.

Hon varken moraliserar eller psykologiserar. Hennes gestalter är upptagna av diverse projekt; bygga sin kropp, skaffa ett kylskåp, unna sig en semester, oskadliggöra ett ex, och Mäkkylä låter dem hantera dessa.

Vi har vant oss vid att drivkraften i mången berättelse är att nå fram till en förklaring, uppnå förståelse eller få avge ett omdöme, men Mäkkylä nöjer sig med att betrakta det för handen varande. Här uppstår något av ett vakuum som man som läsare får jobba med att själv fylla eller acceptera.

När berättelserna inmundigas på rad och själva berättargreppet cementeras riskerar det dock att urvattnas och frammana likgiltighet snarare än engagemang hos läsaren.

Är det bara att göra det lätt för sig att skriva bortom förklaringar och omdömen? Eller är det att göra det intressant, att frångå de färdiga matriserna och möjliggöra andra sätt att se?

Oftast lutar jag åt det senare svaret. Mäkkylä är något särskilt på spåren. Orsaker, slutsatser, botten och djup – hur mycket av det som faktiskt försiggår runt oss missar vi i vår jakt på sådana storheter?

Och det här med yta och djup kan man vända på i oändlighet och alltid hitta spännande vinklar. Till exempel tillsammans med Mäkkyläs Sfinx, hon som när brevbäraren ringer på visar sig vara en cancersjuk strippa:

”Det finns många som tycker att jag har ett smutsigt jobb, att det är förnedrande, att jag hänger ut mig själv. Jag fattar liksom inte hur de tänker. Vadå hänger ut mig? Det är ju bara mitt skal jag jobbar med! Om jag ville hänga ut mig själv skulle jag använda mina ord. Mina tankar, mina historier, mina känslor.”

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln