Freja Rudels 28.05.2024 18:08

Det har knappast undgått någon att Tiina Lymis ”Stormskärs Maja” har tagit biograferna med storm.

Med drygt 450 000 tittare så här långt är det årets mest sedda film, inte bara i Finland utan i hela Norden.

Filmen har redan slagit ”Oppenheimer” som drog knappa 400 000 tittare i Finland i fjol och har reella möjligheter att klå även fjolårsettan ”Barbie”, som sågs av nästan 700 000 biobesökare.

Det är något svindlande i tanken på att en Maja från de åländska ytterskären kan engagera i paritet med atombombens fader och en docka som varit lekrumslegio i sex decennier. Man får tillstå att Lymi har lyckats.

Men filmfebern handlar inte bara eller ens i första hand om Lymis prestation. Den handlar om Maja.

Om en gestalt som redan har en plats i mångas föreställningsvärld. En gestalt som tycks uppenbara något så otidsenligt som ett gemensamt kulturellt medvetande.

Hur lyckades hennes skapare Anni Blomqvist med det?

I samband med nyfilmatiseringen ger Schildts & Söderströms ut alla de fem böckerna om Stormskärs Maja i en enda storpocket – en bearbetad nyutgåva av samlingsvolymen från 2007.

Det är fint att man tagit chansen att återuppliva Blomqvists verk och gör det lätt att både upptäcka och återupptäcka Blomqvists romaner.

Tilltaget är dock uppenbart kommersiellt. Omslaget kompar filmaffischen med samma bild på Linus Troedssons Janne och Amanda Janssons Maja med pannorna mot varandra.

Någon mer kontext ges romanerna inte. Här finns varken förord eller efterord, baksidestexten är knapp och trängs med uppgifter om filmen.

Information om författaren och böckernas tillkomsthistoria hade definitivt gett ett mervärde och bidragit till att rusta nya läsare för det som boken rymmer.

Jag tror varken det är allom bekant eller ointressant att Blomqvist var en åländsk fiskardotter med fyra år av folkskola och ett stort läsintresse i bagaget.

Som författare debuterade hon 1966, efter att hon förlorat maken och ena sonen i drunkningsolycka. Hon hade förstahandserfarenheter av ett hav som ger och tar och förebilden till Maja fanns i hennes egen släkt.

Böckerna följer Majas livslopp. ”Vägen till Stormskäret” (1968) berättar om hur bonddottern Maja trolovas med fiskarsonen Janne och om de omständliga förberedelserna för ett liv som torpare i ytterskären.

”Med havet som granne” (1969) handlar om hur Maja och Janne bygger sig ett liv på Stormskär som de sen tvingas fly när Krimkriget för engelsmännen dit.

I Majas liv flätar Blomqvist in såväl robinsonad som nybyggarepos, paradisskildring, folklivsberättelse och kärleksroman.

I ”Maja” återvänder de till Stormskär för att tvingas på flykt igen när stugan brinner ner (1970). ”I kamp med havet” (1971) berättar om ytterligare en återkomst till Stormskär och om hur Maja förlorar Janne till havet.

”Vägen från Stormskäret” (1973) handlar om hur Maja och barnen får lära sig att reda sig utan Janne, om hur den yngre generationen tar över och slutligen flyttar bort, med en motvillig gammal Maja med sig.

Att romanserien blivit så populär och lästs, översatts och nytolkats i flera repriser och format är föga förvånande. I Majas liv flätar Blomqvist in såväl robinsonad som nybyggarepos, paradisskildring, folklivsberättelse och kärleksroman.

Pressbild

Det är beprövade och allmängiltiga ingredienser som får liv i det partikulära. Majas och Jannes liv på Stormskäret är en kamp med människans gräns. Tillvaron vid havsranden prövar och uppenbarar hennes överlevnadsförmåga.

Det är liv och död. Kärlek och slit. Naturens skönhet och hårdhet. Minutiöst redogör Blomqvist för fiske, vedturer, byggen, vävning, bakning, kreatursskötsel och vattenhushållning.

Ibland osar det hembygdsmuseum, men främst blottar det en tid där arbetet fyller allt. ”Det fanns bara tid för längtan”, sammanfattar Blomqvist den lilla strimman av utrymme vid sidan om slitet.

Det är Maja som bär boken. Inte som någon endimensionell kvinnokraftsgestaltning, utan som ett komplext psykologiskt porträtt och perspektiv.

Hon är ett kalkerpapper för sinnesstämningar, en antihjälte vars tillvaro ständigt tvingar henne att övervinna sig själv.

Hon ser sig som klumpig, glömsk och osäker. Ändå reder hon sig, för att hon måste och vill, inte för att hon skulle tro sig kunna.

Självtvivlet hemsöker henne. Viljan att vara till lags driver henne. Hon är mänsklig, inte övermänsklig. Oanfrätt av individualistisk självhävdelse.

Stormskärsböckerna har kritiserats för sin idealiserade människobild där varken sexualiteten eller mörkertoner av våld, alkoholism och ondska får plats.

Och det är sant, men samtidigt fascinerande. Blomqvist opererar med närmast förmoderna ingredienser. Tecknar ett samhälle där alla vet sin plats och gud rår.

Ur dagens senmoderna utblickspunkt är det givande att se vilka vägar man tar och vilka förklaringsmodeller man griper efter när prövningarna drabbar en men varken samhällskritiken eller eländesskildringen står till förfogande. Det är så gammalt att det känns fräscht.

Det samma gäller för språket. Ett litet initialmotstånd kan infinna sig, men när det väl är förbi gör det gott att bada i nästan 700 sidor ålderdomlig åländska.

I Blomqvists prosa drar tordönet fram över skären. Man hoppas innerligt att åskviggen inte ska slå ner och när tocki väder äntligen är över står man alldeles urväntad uppe på Högberget med Maja, spejande efter Jannes segel.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln