Freja Rudels 28.08.2024 20:02

Vid sekelskiftet 1900 slog den franska psykologen Théodule Ribot fast att våra känslor kan indelas i fem huvudkategorier: smärta, rädsla, upphetsning, välbefinnande och förundran.

Den amerikanska psykologen Robert Plutschik , verksam under den senare halva av 1900-talet, skruvade upp antalet till åtta och menade dessutom att människan kan uppleva hela 34 000 unika känslor.

Siffrorna ovan hör till de trivia Merete Mazzarella förser läsaren med i sin nya essäbok ”Att lära sig falla. Om kärlek och andra känslor”.

Temat är relevant. Vill man komma åt den innersta kärnan av vad det innebär att leva är det mot känslorna man ska rikta blicken. Men som spannet mellan fem och 34 000 illustrerar är det frågan om en förrädiskt svårfångad kärna.

I ”Att lära sig falla” rör sig Mazzarella vigt, men lite mållöst, på ett område som är lika avgörande som det är spretigt.

Störst av allt är kärleken, och ser man till Mazzarellas senaste böcker känns det följdriktigt att det nu är kärlekens tur.

Den ”Violetta timmen” (2022) kretsade kring döden. Fjolårsboken ”Nånting på andra sidan” ägnades åt tro. Med ålderns rätt, eller mod och potential, riktar Mazzarella numera sitt fokus mot de riktigt stora frågorna.

I ”Den violetta timmen” gav broderns död kropp åt tematiken. I ”Nånting på andra sidan” tog Mazzarella spjärn mot sin egen mor och hennes orubbliga barnatro. I ”Att lära sig falla” är litteraturen Mazzarellas mesta kontrahent. Resonemangen är följaktligen vidare, men också luddigare och mer abstrakta.

Pressbild

Boken bygger till stor del på texter som Mazzarella redan har publicerat på annat håll. I stället för ett ärende har vi att göra med många, vilket sätter sina spår. Känslan av angelägenhet kommer och går i stället för att stegras och djupna.

Samtidigt går det inte att ta miste på lusten med vilken Mazzarella lär sig falla. Den som är bekant med Mazzarellas författarskap vet att det är en plats där liv och litteratur löper in i varandra. Att läsa är att leva och vice versa.

När Mazzarella här talar för vikten av att läsa med hela kroppen och vänder sig än till romance, än till självhjälpslitteraturen och än till filosofin för att fundera på förmågan att ge sig hän, så är det inte bara frågan om att formulera en läsarhållning. Längtan efter fallet handlar om hela hennes identitet, om vem hon vill, vågar, kan och tror sig vara i världen.

På ett mer allmänt plan kan man säga att Mazzarella röjer rum för att vara i litteraturen. Hon gör upp med den akademiska världens tendens att underkänna läsandets känslomässiga aspekter. Hon lyfter fram den mångskiftande sprängkraften i kvinnors läsning och visar hur den nedlåtande synen på exempelvis romantik hänger samman med en patriarkal strävan efter kontroll över kvinnors begär och ambitioner.

Att två ömt omslingrade snöleoparder tar oss både in och ut ur boken understryker de sinnliga och djuriska aspekterna av existensen som Mazzarella lyfter fram i relationen till litteraturen.

Jag sympatiserar med Mazzarellas hållning och jag köper merparten av hennes analys. Men att det är så lätt att nicka igenkännande beror på att mycket känns bekant. Problematiskt bekant rentav.

Än en gång skrivs kvinna, kropp och känsla samman. Och än en gång ska dessa ställas mot ett manligt kodat rationellt vetande. Mazzarella är säkerligen ute efter att nyansera och skapa rymd, men resonemangen bygger på dikotomier som riskerar att upprätthållas snarare än uppluckras.

Mitt mesta umgänge med romancegenren initierades av en manlig kollega i båtbranschen häromåret. Vi hade bokcirkel och läste den samtida svenska romancedrottningen Simona Ahrnstedt ihop.

Han hade en naturlig fallenhet för att falla. Själv har jag ännu inte lärt mig, trots att jag är kvinna. Det är möjligt att det är sådana undantag som bekräftar regeln. Eller också är regeln inte så svartvit som Mazzarella får den att te sig.

Men Mazzarella ska ha en eloge för den vetgirighet och det stora allvar hon ägnar känslans genrer. Hon har läst in sig på både Austen och Ahrnstedt och synliggör banden dem emellan. Hon intresserar sig för förväntningarna på och behållning av dessa böcker. Hon visar vilka läsfärdigheter de förutsätter, vilka läsarkontrakt de bygger på och vilka enorma summor de omsätter.

Här tecknar hon ett sammanhang i vilket en bred skara läsare kan känna igen sig. Generöst citerar hon samtida finlandssvenska tänkare och skribenter vid sidan om giganter som Iris Murdoch , Rita Felski och Ludwig Wittgenstein . Och oavsett om du har en självhjälpsbok, ”Fifty Shades of Grey” eller ”Odyssén” på nattduksbordet, så kan du känna dig inlemmad i, eller åtminstone inbjuden till, hennes resonemang.

Det är dock en tillgänglighet som kostar i udd och paradoxalt nog i känsla. Under läsningens gång tänker jag ofta på Kate Zambrenos ”Heroines” (2012) – en skönlitterär essä där modernismens undanskymda hjältinnor ges plats och röst. Likt ”Att lära sig falla” ger ”Heroines” upprättelse åt känslans visdom, men inte primärt genom att dryfta och definiera, utan genom att praktisera den: boken är fylld av laglöst identifikatoriska och smärtsamt personliga läsningar.

Där Zambreno kastar sig utför ett stup, diskuterar Mazzarella vikten av att lära sig falla. I Mazzarellas sällskap gör det inte ont, och inte känns det laglöst heller. Det är förstås tryggare så. Men också lite tråkigare.

Freja Rudels

Dela artikeln