BOKEN: Kriser triggar alltid ångest, men Sofia Torvalds "Ångestgudinnan" hjälper en att få syn på mekanismerna
Foto: Pressbild
Boktiteln ”Ångestgudinnan” anspelar på en övning professorn i psykologi och ångestforskaren Graham Davey genomförde med några försökspersoner. Om du vore frihetsgudinnan, vad skulle du tänka på då?
Det man var ute efter var om personerna nöjde sig med ett avgränsat svar, eller om de ansattes av många bekymmerstankar.
Författaren till ”Ångestgudinnan”, Sofia Torvalds, kommer på en hel rad reaktioner, men slutar vid punkt åtta med det ironiskt lakoniska: ”Tack och lov är jag inte frihetsgudinnan. Jag är ångestgudinnan.”
Stilistisk pondus är utmärkande för boken.
Den är välskriven, rentav en njutning att läsa. Väldigt många finlandssvenskar läser också Sofia Torvalds regelbundet, hon är känd som flitigt skrivande redaktör vid Kyrkpressen, upplagemässigt är vår största tidning
Sofia Torvalds har tidigare skrivit böcker som är emotionellt närgångna, resonerande och informativa.
”Hungrig” (2013) handlade om en familjemedlems ätstörning och ”Bliv du hos mig” (2016) tog avstamp i hennes egen släkthistoria och rörde vid separationer, moderskap, missbruk, kreativitet. Den senare hade också en nivå som vette mot det skönlitterära.
”Ångestgudinnan” kallas essä, och den arbetar sig fram med stöd av olika studier och faktamaterial och hänvisningar till fiktion och poesi. Författaren är grundligt påläst, men det är det personliga och självupplevda som är själva motorn och styrseln.
Ramen har formen av dagboksanteckningar som är utan datum och anger bara veckodag. Det är en effektiv och effektfull lösning. Livet har en almanackskronologi, ångesten är något repetitivt, den återkommer lika säkert som en tisdag.
Den uppmärksamma läsaren kan alltså notera att skribenten en söndag förmiddag 10.45 rapporterar om en ångestfri morgon och sol, men mindre än en halvtimme senare har oron huggit sina tänder i henne, man kan se avgrunden, fastän själva texten är lugnt redigerad:
”Har ångest igen. På en skala mellan ett och tio är min ångest oftast en trea: en vag oro, ett tryck i bröstet, en lust att dra djupt efter andan, en känsla av spänning och vaksamhet. Ibland åker den upp till en femma eller en sexa: då sträcker jag mig efter pillerburken. Ibland är den en åtta. Då är jag plågsamt rastlös, ångesten känns som en olidlig värk i bröstet, jag kan inte läsa då, jag kan inte shoppa, jag kan inte se på en trevlig serie på Netflix: ingenting hjälper.”
En tia på skalan betyder att paniken tar över: ”ångesten [har] kapat min kropp och blivit ett panikanfall. Jag har varit döende men vaknat till liv igen.” Ångesten beskrivas på ett annat ställe i texten som ett maratonlopp där mållinjen ständigt flyttas utom räckhåll. Den har också kroppsliga följeslagare: muskelspänningar, orolig mage, värk.
Men Sofia Torvalds är en positiv och leende person och väldigt kapabel i sitt jobb.
Ångestdrivna kan vara de mest säkra korten i arbetslivet, det är hon inte ensam om att konstatera. Att prestera, göra bra ifrån sig är också ett sätt att ha kontroll.
Ett huvudspår i ångesten är just fruktan för att förlora kontrollen, rädslan för vad som kan hända, i framtiden, med nära och kära. Vad som kan ske ifall man utsätter sig för vissa saker.
I Torvalds fall kretsar skräcken till exempel kring bilkörning, segling, ångest för att ta nya mediciner, för att tvättmaskinen ska explodera.
I ”Ångestgudinnan” berättar hon att hon kan redogöra för symtomen på ett underhållande sätt, också inför läkare. Det är illa om ångesten gör en alltför jobbig. Det kan givetvis göra det svårare att få den hjälp man behöver – eller ens lite sympati.
Man kommer lätt att tänka på teveserien från i fjol, ”Så jävla duktig”, där unga kvinnor talar om prestationskrav och om symtom som i dag rutinmässigt går under rubriken psykisk ohälsa.
Men huvudpersonerna uppnår också mycket av det de eftersträvar och drömmer om, så vad klagar de för? Sådan blir lätt omvärldens – rutinmässiga – reaktion.
Sofia Torvalds har också sådant man kan avundas i dag: ett stimulerande jobb, hon har barn och en man som älskar och stöttar henne. Man kan ha allt det och ett generaliserat ångestsyndrom också.
Det är stort och väldigt generöst av Sofia Torvalds att ta sig själv som exempel och formulera ångestfrågorna så att man kan differentiera och resonera, utan att uppslukas.
Att någon skulle vara förskonad från ångest är svårt att tro. Men man är olika rustad inför den.
Sofia Torvalds kastar en hastig blick på sin barndom, rekapitulerar vad hon minns och vad som berättats. Temperament och familjemönster spelar roll vid utvecklandet av ångestsymtom. Och kulturen, skulle man vilja tillägga, den är inte förstående när det gäller ångest. Rätta reaktionen på motstånd och motgång är ju att bita ihop, det är vår spontant finländska tanke.
Ångest är också ett sätt att tänka, ett sätt att reagera, skriver Torvalds i det avslutande stycket i boken: ”Ångest är inte en psykisk sjukdom, egentligen. Vi får diagnoser för att systemet kräver diagnoser för att vi ska få hjälp.”
I en intervju i ett nyutkommet nummer av KP påpekar författaren att kriser alltid triggar mer ångest hos redan ångestbenägna. Hennes bok kan hjälpa en att förstå lite mer om mekanismerna, om sig själv och om andra. Den kunde inte ha hittat bättre tidpunkt att komma ut.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.