Freja Rudels 18.05.2024 14:30

Kaj Korkea-aho inleder sin berättelse om hans och maken Nikos väg till föräldraskap med en vision av hur han ska bli som pappa. Ribban han sätter svävar bland molnen. Pappa Kaj ska prestera övermänskligt på alla livets områden och bland mycket annat vara stabil, pålitlig och självklar som en hälsocentral.

Varhas sparkurer drar fram över vischan där jag bor. Få saker är just nu så osjälvklara som en hälsocentral. Men idén om vad den borde vara är alltjämt stark. Liksom behoven och förhoppningarna den ska svara mot. Det är bara dess existens som är oviss. Precis som möjligheten till föräldraskap för Kaj och hans man.

Hälsocentralen är en strålande bild av det projekt Korkea-aho dokumenterar i sin bok. Och kanske av föräldraskap i stort. Det är mycket som blir tydligt när man läser ”Hur man möter en mamma”: perspektiv, privilegier, blinda fläckar och skenbara självklarheter.

Korkea-aho och maken har varit tillsammans i åtta år och gifta i ett när tanken på att bli föräldrar vaknar på allvar. Runt dem bildar allt fler familj. I Korkea-ahos österbottniska hembygd har alla gamla klasskamrater förökat sig. Någon har redan fått barnbarn.

Själv har han för länge sedan förlikat sig med tanken på att hans homosexualitet innebär ett liv utan barn. Att snopp mot snopp inte alstrar barn lärde han sig redan på skolgården. Som tonåring drogs han med i kyrkans ungdomsverksamhet, där man tog till Bibeln och Gud i fördömandet av homosexualiteten och såg till att drömmen om att bli pappa vingklipptes än grundligare.

För maken är drömmen dock levande och sakta vaknar den också hos Korkea-aho. Men steget från att vilja ha barn till att bli föräldrar är enormt för ett manligt samkönat par. Surrogatmoderskap mot ersättning är olagligt i Finland, etiskt och juridiskt tveksamt och dyrt utomlands. Adoption är numera möjligt för samkönade, men ytterst sällsynt. Länderna som godkänner samkönade par är två, köerna är långa och utfallet osäkert.

Alternativet som återstår är medföräldraskap – att skaffa barn med en kvinna eller ett kvinnopar och fostra det tillsammans. Några bekanta som är hugade att ställa upp som mammor har de inte, så de får ge sig ut och leta. Det blir kontaktannonser, speed-dejting och känslomässigt dränerande bergochdalbanor av hopp och besvikelse när mamma-kandidater som ser lovande ut drar sig ur just när planerna ska konkretiseras.

Förlaget

”Hur man möter en mamma” är uttryckligen Korkea-ahos berättelse om processen. Det är genom hans våndor, rädslor och förhoppningar som vägen och vändningarna tecknas. Först tänker jag att det är en svaghet. Att boken skulle var mer representativ och givande om också maken och mamma-kandidaterna, i synnerhet den som sen blev mamman de mötte, fick komma till tals själva.

Men ju längre jag läser desto mer övertygad blir jag om att det är precis tvärtom. Perspektivet är bokens verkliga styrka. I kombinationen med gestaltningen. Det är nämligen inte irrelevant att det är en skönlitterär författare som har skrivit den här boken. Och att det är just en blick på föräldrablivandet med allt vad det innebär av skärpa och begränsningar som gör att berättelsen verkligen möter mig, som mamma och som människa.

Det är länge sen jag har läst något vars nödvändighet är så odiskutabel som den här bokens.

Korkea-ahos självutlämnande vittnesmål visar hur hudlös man är inför drömmen om ett barn och vilka oanade sidor den kan framkalla hos en. Inför mamma-kandidaterna blir Korkea-aho oväntat stock-konservativ: bohemerna göre sig icke besvär. Plötsligt inser han också att han vill att det är just hans gener som går vidare, och skäms för sin narcissistiska småaktighet. Och precis när han har förstått hur viktigt det är, ändrar hans spermier färg till orange och hela vissheten om kroppens förgänglighet ramlar över honom.

Mot den ofta dömande och skoningslösa blicken han riktar mot sig själv väger en kärleksfull porträttering av maken som en hoppfull ljusbärare med orubblig tro på livet. Att blicken är vinklad är uppenbart, och det gör att jag både kan se den och se själv. När han tolkar sina egna föräldrars tystnad kring mamma-letandet som likgiltighet är jag exempelvis alls inte så säker på att han har rätt. I tystnad bor också varsamhet och respekt. Och ord är en riskabel kraft.

Men ord är också nödvändiga. Det är länge sen jag har läst något vars nödvändighet är så odiskutabel som den här bokens. Samtidigt brottas jag med en lust att linda den i bomull och skydda den från världen. Så mycket sårbarhet ryms i drömmen om ett barn. Så många möjliga misslyckanden. Så mycket som är bortom ens egen makt. När föräldrarna är tre och barna-alstrandet föregås av ett femsidigt intentionsavtal blir det omöjligt att blunda för det oerhörda i att sätta barn till världen.

Och det gör gott att se. I bokens familjekonstellation i vardande finns mycket att lära, oavsett vilket mönster man själv lever i eller drömmer om.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln