Freja Rudels 28.09.2021 15:44

Edward Munchs sista självporträtt ”Mellom klokken och sengen” pryder pärmen till Michel Ekmans essäsamling ”Lyckliga slut”.

Ekman tolkar bilden som en illustration av passivt åldrande, där konstnären i sin mörka klädsel, inklämd mellan en klocka och en säng, står som i givakt inför det ofrånkomliga: tidens gång och den sista vilan.

Tiden och ändligheten är centrala motiv i Ekmans essäer. Men det kanske viktigaste temat är hemmet. Det är något jag också tycker mig se i Munchs målning.

Starkare än klockans och sängens symbolspråk talar rummet som omger konstnären; ombonat, brokigt, färgstarkt och levande. Målningen ger en bild av hemmet som en plats som bär.

En plats där man som porträttets Munch kan låta axlarna slutta och flinten blottas och möta livet med garden sänkt.

Isoleringen fungerar lite som en Narnia-garderob

”Elva essäer och en dagbok” utlovar samlingens undertitel. Dagboken inleds våren 2020 och språngbrädan är det hem som coronan förpassat Ekman till.

Han befinner sig i riskgrupp och väljer tillsammans med hustrun Pia tidigt att ta det säkra för det osäkra och isolera sig.

Någon större uppoffring verkar isoleringen inte vara. Ekman har sedan länge arbetat hemifrån.

Det är de rutinmässiga avbrotten för butiks- och biobesök som faller bort, och det sociala umgänget som glesnar och flyttar utomhus.

I jämförelse med Merete Mazzarellas coronadagbok från i våras är pandemin mer av en ram för Ekman. Isoleringen fungerar lite som en Narnia-garderob.

Hemmet är avstampet, men hemmet dyker upp i många variationer.

Det är inte bara lägenheten på Drumsö där han sitter och skriver, utan också mormoderns överdimensionerade våning belamrad med möbler och minnen, barndomens sommarstuga och tillfälliga skrymslen på ungdomens tågresor i Europa.

Isoleringen tycks kunna ta Ekman vart som helst. Förutom till utläggningar om smittotal och coronapolitik.

I likhet med Mazzarella rör sig Ekman vigt mellan konsten och livet. Vardagsiakttagelser berikas och fördjupas genom bred beläsenhet och bildning.

Men om Mazzarella är expert på att skriva i tiden, snappa upp det dagsaktuella och omstöpa det i personliga anekdoter och reflektioner, så är Ekman påfallande otidsenlig.

”Utanför tiden” (2012) hette hans första självbiografiska essäsamling och titeln hade fungerat också här.

Ekman beskriver sig som en tidsflykting från 1970-talet – ett decennium som han i dialog med James Meek och filmer av Jacques Rivette och Chantal Akerman identifierar som sitt ”tidsfosterland”.

Filmerna och böckerna som Ekman ägnar sin uppmärksamhet är inga dagsaktuella blockbusters eller storsäljare. Namn som Peter Handke, Agnes Varda, Gun-Britt Sundström, Volker Koepp och Yasujiro Ozu förenas synbarligen inte av så mycket annat än att de intresserar Ekman.

Och att de är skapare för finsmakare.

Det är dock inget Ekman gör någon affär av. Han är hemma i den konst han går i dialog med. Han briljerar inte med sina referenser utan lever med dem. Det öppnar dörren även för läsaren, gör specialkunnandet till en öppning snarare än en oöverkomlig tröskel.

Inte ute efter att underhålla

Den som gillar uppenbara pekpinnar, poänger och budskap kan dock känna sig vilsen i Ekmans texter. Han är inte ute efter att underhålla sin läsare.

Hans estetik minner om estetiken i de filmer han uppskattar och återger. Framställningen får ta tid. Detaljer, bakgrunder och stickspår får ta plats. Det är genom dessa essäernas teser och tankar framträder.

Autism och autistisk är stickord som återkommer på flera håll i boken. Det förekommer autistiska figurer i flera av de filmer och böcker som återberättas.

Oförmågan att knyta an till livet och medmänniskorna utgör också kärnan i bokens kanske mest berörande essä ”Min mammas melankoli och en roman av Joel Haahtela”.

Där gör Ekman ett försök att förstå sin mammas tillknäppt dystra känslolandskap genom Joel Haahtelas ”Perhoskerääjä” och efterforskningar i hennes bakgrund som adopterad.

Essäerna vacklar genomgående mellan en dragning mot isolering och ensamhet och en längtan efter gemenskapen.

Någonstans här lokaliserar jag samlingens smärtpunkt och ljuspunkt, och dess subtila självutlämnande nerv:

”Jag är en distanserad människa utan någon särskild förmåga att få kontakt med främlingar. Ändå uppskattar jag mycket att vistas bland människor, att uppleva deras närhet, att föreställa mig deras liv. Filmerna har gett mig verktyg för att få syn på dem, skärpa min uppmärksamhet, märka det obetydliga och flyktiga i både den mänskliga och ickemänskliga världen. Det är mitt sätt att vinna delaktighet och känna mig hemma i världen.”

Konsten är ingen flykt undan livet utan tvärtom ett språk som leder till livet. Det är ett verktyg som möjliggör anknytning, förbinder, förlöser och förklarar. Den gör livet levbart.

Ekmans essäer andas en stark tilltro till konstens och berättandets reparativa förmåga att återuppväcka minnen och erfarenheter, anlägga nya perspektiv på dem och bygga insikter av dem.

Sluten som flimrar förbi i ”Lyckliga slut” är trösterikt många. Inget känns riktigt definitivt. Någonting tar alltid vid, och återkomsten är möjlig, åtminstone i orden. Däri ligger ett slags lycka.

Inklämd mellan klockan, sängen och pandemin har Ekman lyckats skriva en påfallande ljus bok.

Freja Rudels

Dela artikeln