Freja Rudels 12.05.2021 10:34

Hubara levererar sylvassa iakttagelser av destruktiviteten i modersdygder som närvaro och omsorg.

Någon sorts mamma-erfarenhet har vi alla, om det så handlar om att ha en mamma, att sakna en, eller att vara en; att förunnas ansvaret, trängas in i rollen eller förvägras den.

Moderskap hör till de fenomen som kommer så nära och säger mycket om oss att de blir svåra att se. Det gör det än viktigare att som Koko Hubara försöka.

I hennes debutroman Bechi fungerar moderskapet som kilen och kittet mellan tre generationer av kvinnor. Det är ett kalkerpapper för deras sinsemellan olika livsprojekt, men också ett arv som tycks trotsa tiden och äta sig genom deras individuella drömmar.

Romanens jagberättare, den snart trettioåriga litteraturstuderanden Bechi, är gravid.

Tillståndet är romanens katalysator som blottar egenheterna i relationen mellan Bechi och hennes mamma Shoshana och öppnar fördämningarna till Shoshanas förflutna i mellanöstern och hennes infekterade förhållande till sin egen mamma Rivka.

Shoshana var en ung flicka som drömde om Paris, men träffade en Hannu och lämnade sin jemenitisk-judiska släkt för Finland och jobb inom åldringsvården. Hon var Rivkas tredje barn, efter ett dött och ett förlorat.

Den förlorade brodern är Bechis namne. I henne lagras både mammans och mormoderns förluster och förhoppningar.

En vardag i Bechis helsingforsiska nu, fylld av såväl trivialiteter som funderingar över vem som är pappan till hennes blivande barn och hur hon ska tackla sitt välsignade tillstånd, varvas med passager i kursiv som berättar Shoshanas historia.

Vid sidan om vårdarjobbet och moderskapet erövrar Shoshana det finska språket och debuterar med den autofiktiva boken Shoshana Ayin. var här. De kursiva passagerna i romanen framstår som utdrag ur den här boken och öppnar nya tolkningsnivåer.

Titelns blinkning till Anja Kauranens omtalade debut ”Sonja O. kävi täällä” (1981) placerar Shohanas historia i ett litterärt och finländskt sammanhang av kvinnligt människoblivande, samtidigt som dess förtecken hela tiden dikteras av avvikelse; av rasism, exotisering och kampen för språket och tillhörigheten.

Koko Hubara blev en röst att räkna med i och med bloggen och sedermera boken Ruskeat tytöt 2017 (Bruna flickor 2018).

Där skriver hon om erfarenheter av att vara en brun finsk flicka, om att bemötas som främling i sitt eget land, om att omges av genomvit kultur och törsta efter möjligheter till brun identifikation och representation.

Numera är hennes blogg en medieplattform för just detta, och diskussionerna hon initierat är oerhört ögonöppnande i förhållande till det finländska samhällets vithetsnorm och de sätt på vilka vi alla bidrar till att upprätthålla den.

Att som stridbar skribent med en ”röst” ge sig på att skriva en roman kan vara riskfyllt. Skönlitteraturen ställer andra krav än debattskriften, både på författaren och på läsaren.

Hubara klarar det dock med den äran och några tiotals sidor in i boken är också jag där, fångad av berättelsen och inte av jakten på åsikter.

I boken tematiseras ändå många av de ämnen som sysselsatt skribenten Hubara, och det blir ibland lite övertydligt. När servitrisen på Ekbergs tilltalar Bechi och Shoshana på engelska för n:te gången trots att de alltid svarar på finska känns påminnelsen om vardagsrasism närmast farsartat understruken.

Litterärt hade färre upprepningar varit betydligt effektivare. Men å andra sidan är vår oförmåga att i detta land på allvar förstå den mångfald som ryms inom och bland oss kanske just så seglivad och kompakt som servitrisens instinktiva engelska. Som en fars minus humorn.

Med personteckningen, och särskilt med porträttet av Shoshana, imponerar Hubara. Bulimiska tendenser och sexuell utlevelse varvas med tvångssyndrom, bacillskräck och hårt tuktad fransk stil. En självupplösande moderlighet vävs in i kampen för ett eget rum och egen röst.

Filtrerad än genom Bechis barndomsminnen, än genom hennes vuxna dotterblick och än genom boken om Shoshanas liv krymper och växer Shoshana om vartannat. Hon hänger över Bechi som en majestätisk skugga och kurar ihop sig i hennes famn, ”som en avig ikon”.

Shoshana är full av motsägelser. Hon går inte ihop. Det gör egentligen ingen av personerna i boken, och det är en styrka.

Niklas Sandström

Hubara öppnar sina personer och deras historier. Hon låter dem korsa varandra, skava och nöta och klänga sig fast. Men hon tvingar dem inte att gå ihop och bli till något gripbart, fast och helt.

Hubara levererar sylvassa iakttagelser av destruktiviteten i modersdygder som närvaro och omsorg. Hon visar det fysiska och psykiska självföraktets fortplantningsförmåga, hur det talar genom Shoshanas uppkastade pizzor och indragna mage och ekar i lyckan över att hennes barn är olivfärgat och inte brunt som hon själv.

Mammamartyrens maror hemsöker Hubaras gestalter, och det är stundtals smärtsam läsning. Ändå är det ingen enkel svartmålning av modersrollen.

Hubara pekar också på öppningar mot frigörelse och försoning i moderskapet.

Jag googlar mig till att Ayin är den sextonde bokstaven i det hebreiska alfabetet, och att ordet betyder öga: att se.

Shoshana Ayin. – huvudpersonen i boken inuti boken – erbjuder ett seende långt rikare än det som Shoshana förmår kommunicera direkt till Bechi.

När Bechi som vägrat läsa denna sin mammas debutbok vid ett tillfälle låter fingrarna löpa längs dess rygg känns bokryggen mjukare än mammans rygg någonsin.

Så blir boken till en bärare av insikterna, ömheten och mjukheten. Moderskärleken framträder inte i mammans pliktskyldiga närvaro. Den finns i texten som blev till när hon vände sig bort och in i sig själv.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln