Freja Rudels 07.04.2021 11:36

Det som vid första anblicken ter sig avskräckande kanske inte alls är farligt medan det sympatiska och alldagliga omvänt förses med allt svartare stråk. Gränserna mellan vård och våld, lyx och fångenskap, lek och allvar osäkras och ett tilltagande obehag sänker sig över berättelsen.

När är en bok spännande nog för att epitetet spänningsroman ska vara befogat? Vad förväntar vi oss att spänning ska vara? Och vad kan det vara?

Det är frågor som väcks när man vistas i Karin Collins höstdunkla Hangö.

I rapp takt har Hangöbördiga Collins gjort sig till tolk för ett Hangö som inte är sommarfolkets. Turiststråken, spetsvillorna, seglarsolbrännan och välståndets vita leenden skymtar endast i periferin.

I debuten Flickan på udden (2019), uppföljaren Under isen (2020) och den nyss utkomna Nära till natten står stadens mindre pittoreska sidor i fokus. Det är lågsäsong och vardag. Fram träder de fast bosattas fastvuxna liv i skuggan av skog, fabrik och det lilla samhällets snävt skurna regelverk.

I Nära till natten bildar Märsaskogen invid rörfabriken händelsernas centrum. Där möter vi Bjarne vars liv kretsar kring en fru drabbad av tidig demens, skolflickorna Jenny och Sara som motionerar sina låtsashästar, ett mystiskt tält och så en lyxvilla där fabrikschefens son huserar tillsammans med Becky – en punkare han släpat med sig från sina utbytesstudier i Manchester.

I korta scener med skiftande perspektiv bygger Collins upp sceneriet och fyller i personteckningen. Det är här boken främsta och mest effektiva spänningsmoment infinner sig. Det som vid första anblicken ter sig avskräckande kanske inte alls är farligt medan det sympatiska och alldagliga omvänt förses med allt svartare stråk. Gränserna mellan vård och våld, lyx och fångenskap, lek och allvar osäkras och ett tilltagande obehag sänker sig över berättelsen.

Om det här är spänning nog för den som förläst sig på exempelvis Lars Kepler eller Stieg Larsson vågar jag inte lova. Någon deckare är det i alla fall inte. Brotten är för diffusa och vi har varken en undersökning eller en undersökare, även om något av detektivrollen axlas av flickorna i skogen, både de små till häst och den lite större malplacerade punkaren i villan.

Men här handlar det mer om att ge utlopp för sina fantasier eller komma till rätta med sin livssituation.

För vad Becky gör där i villan är oklart, även för henne själv. Daniel, chefssonen, vikarierar pappan på fabriken, men varför han ska ha en hårdsminkad bartender med rastaflätor inneboende hos sig är ett mysterium. Här lyckas Collins säga en hel del om makt, om hur olika den fördelas mellan oss beroende på var vi befinner oss, beroende på vem som har hemmafavören och pengarna, och om hur snabbt ovisshet och ensamhet kan gröpa ur och förlama en människa.

Det psykologiskt mest fascinerande och drabbande dramat utspelar sig mellan Bjarne och hans dementa fru. Det är bara när hon sover som han kommer loss från hemmet. Då styr han mot skogen, spanar på djur, och kanske också något annat. Det visar sig att frun sover rätt mycket, men också att Bjarne behöver komma loss ännu mer.

Frågor om människovärde, berättigande, plikter och försummelser infinner sig, konstant porträtterade ur Bjarnes självrättfärdigande perspektiv.

Förutom Märsaskogen binder det trånga rummet samman berättelsestråken i Nära till natten. Det trånga rummet kan vara förvånansvärt rymligt i skandinavisk design med panoramafönster och havsutsikt, eller också solgult och ljuddämpat.

Det kan vara en småstads kringskurna världsbild eller en gyllene bur av fadersförväntningar.

I det trånga rummet har thrillern och den finlandssvenska litteraturen en gemensam älsklingstrop och Collins är rätt bra på att utnyttja den. Vissa variationer ter sig lite nötta. Det finns somt som inte hade fungerat om inte boken hade utspelat sig 1987, och då infinner sig frågan om det möjligen är väl nötta teman att sätta i omlopp, även i en småstadsskildring.

Men det finns annat som uppväger. Som det råbarkade Manchesterperspektivet – att Collins levt stora delar av sitt liv i Storbritannien märks – och förmågan att fånga de nedbrytningsprocesser som närs av slutna system.

Här hade det visserligen funnits utrymme att tränga djupare både psykologiskt och samhällsanalytiskt. Å andra sidan trampar Collins just inte snett, vilket man kanske riskerar att göra oftare ju vidare man famnar.

Peter Lundqvist/Schildts&Söderströms

Eva Frantz, Karin Erlandsson, Nilla Kjellsdotter – det är inte bara Collins som experimenterar med spänning i den finlandssvenska litteraturen nu.

Slagsidan är genomgående mot det mysigare hållet med pusseldeckarelement och enstöriga hjältar med bökigt privatliv. Den internationella kapplöpningen i sadistisk råhet har man ännu inte gett sig in på, och samhällets nattsvartaste noir lyser med sin frånvaro.

Collins särmärke tycks vara less is more. När det kommer till spänning är det en delikat balansgång. Risken finns att någon känner sig snuvad på konfekten.

Å andra sidan kryper en vanlig men vanartad vardag in under huden på ett helt annat sätt än grova och utstuderade hemskheter gör. Och det kan vara nog så effektivt.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln