BOKEN: Kevins bok om C.G Eschner behåller läsarens intresse ända till punkt
C.G Eschner.
Min oryggeliga vilja. Om C.G. Eschner och en stiftelse
av Torbjörn Kevin
Omslag och grafisk form: Mikael Rehn
Utgivare: Stiftelsen Eschnerska Frilasarettet, 2019
149 s.
Av dagens Åbobor vet kanske inte så många vem Carl Gustaf Eschner var. När han dog 1853 hade han inte ens fyllt femtio år. Han var en välbeställd man och hade möjlighet till ett betydligt längre liv än den kroppsarbetande befolkningen. Men han var plågad av sjukdom, troligen tuberkulos. I sitt testamente avsatte han pengar för ett framtida frilasarett i Åbo, där mindre bemedlade kunde få vård.
År 1919 formades förmögenheten, som på vägen hade varit med om en del äventyrligheter, bland annat hade världskriget hotat att sluka den, till Stiftelsen Eschnerska Frilasarettet. I år fyller stiftelsen hundra år, och har gett Torbjörn Kevin i uppdrag att skriva en bok om upphovsmannen och om hur stiftelsen orienterar sig i dagens värld.
”Min oryggeliga vilja. Om C.G. Eschner och en stiftelse” är ingen torrt omständlig historik utan en flyhänt skriven och intensivt engagerad skildring som först befattar sig med Åbo stads ekonomiska och kulturella liv under första delen av 1800-talet, med betoning på uppsvinget i handel och industri. Fortsättningen handlar om testamentets tanke om frilasarett, och hur realiseringen stöts och blöts och aldrig kommer till skott.
De sista avsnitten landar i Åbo i dag, mitt i diskussionen till exempel om vilka uppgifter man ska ge Åbolands sjukhus (som många felaktigt trott att stiftelsen äger) och hur man ska tillgodose stadens och regionens behov av vård på svenska. Den som inte orkat hänga med i alla svängar i nyheterna kring ÅS (och det omstridda huset på Kaskisgatan 15) kommer att läsa dem med förnyad entusiasm efter att ha läst boken, man kan nästan lova det.
Om Carl Gustaf Eschner finns inte mycket belagt under årens gång, man vet mycket litet om hans privatliv. Hans sviktande hälsa var troligen huvudorsaken till att han förblev ogift. Men familjeband hade han, han hade syskon, två systrar som omnämns i testamentet, och en fosterdotter som han tog hand om sedan hon blivit föräldralös efter en koleraepidemi.
Eschner fick själv stöd och omhändertagande när han själv blev föräldralös som barn i Lovisa. Han gick i skola och började sin handelskarriär som bodbetjänt, som det hette då. Som 25-åring kom han till Åbo 1830, och började arbeta för Abraham Kingelin, en man med stort inflytande och bred kompetens.
Åbo var inte på sitt bästa när Eschner anlände. Trots sin stolta historia hade man snuvats på huvudstadspositionen, därtill skövlats av brand. Men man kunde också se det som att det fanns jobb för den som ville kavla upp ärmarna och hade kapital att satsa. Utrikeshandeln tog fart från och med 1830-talet. ”Frukterna av den största expansionen hann Eschner dock inte njuta av”, skriver Kevin.
Men under åren 1836-1842 var Eschner kompanjon med Carl Magnus Dahlström, som det sedermera gick mer än bra för i affärerna, och som efterlämnade en förmögenhet till sönerna som blev tungviktare bland donatorer i Åbo. Dahlström var också bördig från Lovisa, och skulle inte ha landat i Åbo om det inte varit för barndomsvännen Eschner, påpekar Kevin.
Eschners hela testamente finns återgivet, det är detaljerat och mångordigt, känslosamt också. Punkt 6 innehåller anvisningar om det kommande Eschnerska Fri-Lasarettet, som han vill att det ska kallas. När hans närmaste fått sitt ska förmögenheten gå till ”ett Lasarett för vårdande av fattiga och sjuka, företrädesvis af Handels, Hökare och Sjömans klasserne.”
Testamentets övriga punkter går in på alla möjliga detaljer, vem som ska vara med i direktionen, att man inte ska köpa tegel från skärgården där de blandar saltvatten i leran. Man tänker att det bara vore att sätta igång, men så sker inte.
Åbo Underrättelser påminner med jämna mellanrum om testamentet, 1903, till exempel, femtio år efter Eschners död. Likaså 1913 då det gått fler jämna år. Och så vidare. Det känns rätt att en tidigare chefredaktör för ÅU håller i pennan för jubileumsboken.
Det är många turer i diskussionerna, och som läsare kan man med hjälp av Kevins skildring få glimtar av hur en ny syn på förvaltning växer fram, hur man resonerar kring statliga och kommunala insatser inom sjukvårdsfinansiering och administration. Och i våra dagar: kring sjukhusens omvandling till affärsverk. Boken ger perspektiv på det.
Hur ska man använda en privat stiftelses pengar följande donators vilja i en sådan tid med bibehållen värdegrund? De avslutande sidorna beskriver och diskuterar detta, och bidragstagare räknas också upp. Förebyggande hälsovård, utbildning och forskning har tagits med som möjliga mottagare under 2000-talet.
Avslutningen blir givetvis siffer- och namnsprängd på ett annat sätt än inledningen. Men författaren Torbjörn Kevin behåller även den inte så initierade läsarens intresse ända till punkt.
Förmögenhetens öden, och hur man i olika tider beslutat om dess användning, är spännande som en thriller. Och att känna till stiftelsens bakgrund och uppdrag i dag känns viktigt för en Åbobo.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.