Freja Rudels 13.12.2023 13:00

I sin andra roman ”Vad korpen ser” famnar den västnyländska kulturpersonligheten och eldsjälen Kerstin Karlberg brett i både tid och tematik.

För brett var min första tanke, när jag ögnade igenom innehållsförteckningen som drar startlinjen vid 1809 och utlovar allt från nödår och augustistorm till triss i krig och lite återuppbyggnad på det.

Men ur det torrt avhandlingsartade upplägget vecklar Karlberg fram en överraskande rik och gripande berättelse.

Romanen utspelar sig på den västnyländska landsbygden. För den som läst Karlbergs debut ”Gården” (2020) är en hel del bekant. ”Vad korpen ser” kretsar kring samma plats och samma släkt och berättar ett slags förhistoria till den förra romanen.

Navet i den nya boken är den föräldralösa flickan Sofia. Som femåring dyker hon upp i fårkätten i ladugården på ett gods. Där får hon stanna på villkor att hon ska göra rätt för sig. Och rätt gör hon, på många sätt, under sin drygt hundraåriga livstid.

Sofia är som namnet antyder vis. Hon har hand med både djur och människor. I hennes närhet lugnar sig fåren och fårens närhet håller fulla och pilska drängar på avstånd. Av gårdens gammelmor Selma invigs hon i skogens hemligheter. Hon lär sig tolka naturens tecken, behärska örters egenskaper och hur man stillar blodflöden, förhindrar graviditeter, fördriver foster och hjälper kalvar och barn till världen.

Från hittebarn och piga avancerar Sofia till torparfru och överlever både sina män och sina barn. Hon är godsherrens förtrogna och de yngre generationernas ledstjärna. En person att vända sig till i nöd, som inger respekt och som kan konsten att leva och överleva.

Sofias gestalt är egentligen lite för bra för att vara sann, men hon har verklighetsbakgrund. Det samma gäller för hennes favoritbarnbarn Herbert som har ärvt hennes vetgirighet och respekt för naturens gåvor. I romanen ingår hans autentiska brev hem från fortsättningskriget, där han stupar.

Karlberg kan sin historia och tidsskildringen är trovärdig. Hon gjuter liv i gårdens arbete, i människornas föreställningar, rädslor, sorger och förhoppningar. Miljön är levande tecknad, från pärttak till varggropar och lingonsnår. Det märks att Karlberg skriver om en bygd som är hennes egen, som hon både känner till och känner för.

De yttre skeendena, som krigen ute i stora världen, hittar in i berättelsen från predikstolen på söndagarna. Ibland tyngs dialogen av historiska milstolpar och replikerna blir inforutor snarare än organiska delar av handlingen. Men sådant går få historiska romaner helt fria från.

Att dialogen är lite trubbig uppvägs av gestaltningen i övrigt. Karaktärsteckningen är psykologiskt övertygande och Karlberg är bra på att skildra människor genom deras handlingar. Hon vet också att det inte bara är de stora och livsavgörande dåden som berättar vilka vi är, utan att vardagens små sysslor avslöjar minst lika mycket.

Sofia är kanske lite för bra också i bemärkelsen präktig. Litterärt är hon besläktad med uppbyggliga figurer som Runebergs bonden Paavo och Sally Salminens Katrina. Hon knegar på. Hon gnäller inte när barn dör, byggnader brinner och missväxt råder. Herren tar och herren ger, säger hon och är tacksam i tid och otid. Det här kunde göra henne smått olidlig, men Karlberg lyckas gestalta hennes omständigheter på ett sätt som visar att förmågan att bita ihop är en livsnödvändighet.

I Sofias närhet väljer människor andra vägar. Sonen Frans tar till flaskan. Svärdottern Ida odlar sin bitterhet. Båda strategierna är fullt begripliga och båda är rena rama giftet. Det finns händelser som får också Sofia att vackla. Att förlusten av ett barn kan ta livet av en mor är något hon både sett och känt och fått kämpa emot.

Sofias väg är kristet uppbygglig och lutheranskt flitig med en tvist av hednisk läkekonst. Korpen som följer Sofia genom berättelsen får än ge kropp åt den allvetande berättarens överblick och än agera varsel om vad som komma skall. Karlberg öser på med den mytomspunna fågelns alla symboliska laddningar. När hon placerar prosten i predikstolen och skriver mustig torparsaga står det klart att hon har läst sin Lagerlöf.

Motiven och greppen Karlberg tar till är klassiska, ibland lite övertydliga och klichéartade. Å andra sidan behärskar hon dem. Och den djuplodande lokalförankringen väger upp konventionaliteten. För att vara utgiven på eget förlag är romanen dessutom sällsynt välredigerad och språkligt säker.

Som tidsskildring, lokalhistoria och medryckande läsroman har ”Vad korpen ser” förutsättningar att tilltala en bred skara läsare.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln