Freja Rudels 31.03.2021 09:00

Tatjana Brandts essäsamling Läsa tankar. Essäer om geniala böcker och osannolika liv, är underbart otidsenlig och nödvändig.

”Det är viktigare än någonsin att inte låta dumheten definiera tankens möjligheter”, skriver hon i förordet apropå samtidens faiblesse för irrläror å ena sidan och hårda fakta å andra sidan. Till värn mot fyrkantigt vetande och förvirrade konspirationer för hon fram okunskapen med konsten som dess främsta förvaltare.

Vid första anblicken hickar jag till inför ordet okunskap. Det känns som ett riskabelt ordval i en tid av fake news och postsanning. Själv betraktar jag litteraturen uttryckligen som en särskild kunskapsform och är inte omedelbart benägen att sätta till ett o framför den definitionen.

Brandts okunskap är dock av en speciell sort. Den handlar om konstens – och särskilt litteraturens – mod och förmåga att röra sig bortom det vi vet. Litteraturen kan föreställa sig det möjliga, öppna dörrar som verkligheten inte har nyckel till, leva sig in genom väggar och hud, djärvt, nyfiket och ödmjukt utan de krav på facit eller möjligheter att föra i bevis som kunskap förutsätter.

Det är inte genom att svara rätt som litteraturen motarbetar dumheten, utan genom att vidga och komplicera.

I fyra essäer om fyra författarskap frammanar Brandt denna litteraturens tankekraft. Upplägget påminner mycket om föregångaren, essäboken Fängslad. Den var i allra högsta grad just fängslande, men ändå bara ett förspel till det Brandt nu bjuder på. I Läsa tankar når insikterna och njutbarheten helt nya nivåer.

Överraskande möten och språng

Författarskapen sägs vara intuitivt valda, utan förutbestämda tankar om en helhet. Följaktligen uppstår överraskande möten och språng. Ändå blir det inte splittrat. Att det är en särskild läsares intuition och känsla som står för urvalet binder essäerna samman och lodar gemensamma smärtpunkter hos så olika författare som Ann Radcliffe, Fjodor Dostojevskij, George Eliot och Ursula K. Le Guin.

I essän om 1700-talsförfattaren Radcliffe tar Brandt läsaren på en färd genom fantastiska gotiska miljöer och rum och de mest osannolika förvecklingar där hjältinnor tvingas reda sig själv på sätt som synliggör både traditionens grepp och frihetens möjlighet.

Här odlar Brandt en säregen humor i den kärleksfullt ironiska blick hon anlägger på stoffets myller av banditer, skelett och intrigskutt. Samtidigt är det på fullaste allvar hon betraktar Radcliffes omkastningar av det inre och det yttre och hennes arkitektoniska framställning av människans själsliv långt innan psykoanalysen lade beslag på källarvalven och vindsvåningarna.

Myllret lever vidare när Brandt kliver över till 1800-talet och Fjodor Dostojevskij, både i Dostojevskijs liv och dikt och i Brandts framställning. Trots att han är en gigant, och trots att Brandt omedelbart slår fast att han är en favoritförfattare, lyckas hon ta ner honom på jorden. Inte på ett sätt som förtar hans storhet som författare, utan på ett sätt som gör människa av monumentet.

Beträffande författarens betydelse för verket är Brandt noga med att påpeka att författaren inte är förklaringen och att hon inte har tillgång till sanningen om författaren. Hon talar om signaturen som en litteratur bakom litteraturen och framhåller fantasin om signaturen som ett skydd mot att alla resonansbottnar ska låta lika.

Och Dostojevskijs resonansbotten i Brandts tappning låter som ingenting annat. Hans liv gör verkligen skäl för epitetet osannolikt och pekar på den existentiella nödvändigheten i den nyskapande mångstämmigheten som ljuder i hans böcker.

Modernitetens franstegsfixering

Minst lika osannolikt och motstridigt ter sig 1800-talsförfattaren Eliots, alias Marian Evans, liv: först som praktkristen gammalpiga, sen i en utomäktenskaplig relation och slutligen i äktenskapets hamn med en moderstörstig toyboy. Detta alltmedan hon levererar briljanta romaner med konservativ slagsida och fötterna djupt i landsortsmyllan.

Dessa fötter tycks inte vara på väg någonstans – vilket är förvånansvärt provocerande. Här ringar Brandt in vår tids och hela modernitetens enögda fixering vid framsteg, och ställer den befogade frågan om vad meningen med all denna rörelse framåt och uppåt egentligen är.

Ordet mening är frekvent i Brandts framställning. Betydelse likaså. Brandts läsande är en tolkande praktik. Det är litteraturens mening och innebörd hon intresserar sig för, inte dess effekt. Vidare intresserar hon sig för människan som unik individ och person. Hon erkänner och värnar om människan bortom algoritmernas profilering och samhällets maktstrukturer.

Detta är alldeles på tvärs med mycket av den litteraturteori och filosofi som är i ropet nu, som framhåller litteraturens verkan framför dess mening och ifrågasätter människans position som världens centrum. Mitt i den posthumanistiska strömmen kastar hon in en antropocentrisk brandfackla. Mitt i all insikt om allt som binder oss andas hon tro på att vi finns bortom strukturernas järngrepp.

Mod att axla storhet

Det är idealistiskt, kanske lite naivt och gammaldags men just därför uppfriskande annorlunda och tänkvärt. Jag är inte beredd att skriva under allt Brandt för fram, men hon ger mig omistliga perspektiv på den likgiltiga cynism som är samtidens och allt oftare också min. Det är perspektiv som gör mig glad och hoppfull.

Det anstår heller inte Brandt att göra sig mindre än hon är. Att hon kommer med bud om hur vi bör läsa, leva och tänka är fräscht.

Det krävs betydligt mer mod att axla sin storhet än att luta sig tillbaka i sin litenhet.

Vanessa Forstén

Brandt är stor också i språket. Hennes svenska är rik, yvig och träffande på ett säreget sätt. Där finns ord man glömt eller inte visste fanns, bilder som aldrig skulle ha förespeglat en, formuleringar som sätter språkets möjligheter i spinn. Vi får vara glada över att Brandt vill och inte ”leva sitt liv som en protestantisk dammsugare i jakt på symbolisk bråte.”

I den avslutande essän läser Brandt Le Guins romansvit om övärlden. Essän är på en gång samlingens svagaste och starkaste. Det står klart att dessa böcker har en alldeles särskild betydelse för Brandt.

Hon är noga med att poängtera deras storhet, i polemik mot det potentiellt förringande i genrerna fantasy och ungdomslitteratur som vidhäftar dem. Så noga att hon tappar något av säkerheten i sin egen röst.

Om Brandt, om mig, om dig

Överlag skymtar en sårbarhet som saknas i de tidigare essäerna och som ger denna text en särskild personlig angelägenhet. När Le Guin låter gott möta ont och hav slå mot land, när hon gör döden till livets förutsättning, ordet till kropp och språket till handling förvandlar hon dikotomierna, arketyperna, symbolerna och fantasyformlerna till farkoster mot våra yttersta, mörkaste farvatten.

Det handlar om trollkarlar, men det handlar också om Brandt och om mig och om dig.

”Litteraturen ger oss kattögon, ger oss möjlighet att med lysande blick tassa genom natten”, skriver Brandt. Det är svårt att inte tro henne.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln