Freja Rudels 11.08.2021 09:30

Öppna lådor handlar om att berätta en kär människas livsberättelse. Men kanske ännu mer om ett försök att lyssna till den: Att höra och hörsamma vad den säger om ett gemensamt liv som kanske har tett sig alldeles annorlunda ur ditt perspektiv.

Vad kan vi veta om en annan människa? Vad vet vi om oss själva? Och vem är egentligen bäst skickad att berätta våra historier?

Det här är frågor som väcks medan jag läser Per-Erik Lönnfors bok ”Öppna lådor. Minnen från ett äktenskap”.

Bokens nav och incitament är hans hustru Pearl Lönnfors. Tio år efter hennes död i cancer öppnar han av en händelse hennes mapp på datorn. Där hittar han en samling minnesfragment hon formulerat inom ramen för en skrivcirkel för amerikanska kvinnor i Finland.

Fragmenten sätter i gång hans eget minnesarbete och slungar honom tillbaka in i deras 46 år långa äktenskap.

Utgående ifrån Pearls texter ger han sig i kast med att berätta hennes historia. Uppmuntrad av förlaget fyller han ut den med sin egen.

Pearls liv bjuder på insikter i en brokig blandning av kulturer, med en cypriotisk pappa, en judisk mamma, en chilensk styvmor och en uppväxt i smältdegeln New York.

I och med giftermålet med Lönnfors och flytten till Finland som ung fru kompletteras paletten med en god dos finländsk gråhet. I utvecklingen var 60-talets Finland ljusår efter hennes tidigare hemort Bronx – fattigt, kantigt och kallt.

Det liv Lönnfors kunde ge henne var till en början synnerligen enkelt. De betydande posterna inom diplomatkåren och som vd för Hufvudstadsbladet och Finska Notisbyrån låg i framtiden. Så också Pearls professionella självförverkligande som universitetslärare.

Lönnfors är en socialt skicklig berättare. Att han är berest och beläst och van att konversera i såväl kolumner som dramer, på ambassadmiddagar och i radion märks i framställningen. Det är lätt att trivas i hans sällskap.

I lagom långa, anekdotiskt underhållande kapitel berättar Lönnfors om Pearls och sina egna rötter, om hur det kom att bli de två och hur deras gemensamma liv artade sig.

Pearl kommer till tals genom fragmenten från skrivargruppen. Det är dem Lönnfors tar avstamp i, bygger ut eller skriver sig fram till i sin text. I botten ligger hela tiden förlusten av hustrun. Boken är ett sorgearbete som både väcks till liv och fullbordas i berättandet.

Öppna lådor handlar om att berätta en kär människas livsberättelse.

Men kanske ännu mer om ett försök att lyssna till den: Att höra och hörsamma vad den säger om ett gemensamt liv som kanske har tett sig alldeles annorlunda ur ditt perspektiv.

Processen är inte helt smärtfri, även om försyndelserna som uppenbarar sig är rätt små.

Att skeletten i garderoben inte är så märkliga är ganska skönt. Det är inte löpsedelsmaterial Lönnfors bjuder på, utan vardagliga tillkortakommanden och synder. Sådana som finns i de flesta nära relationer.

Att ett liv är värt att berätta, ett äktenskap värt att minnas och en sorgeprocess värd att fullfölja betyder inte att dylikt nödvändigtvis håller för att ges ut i bokform.

Öppna lådor ter sig vid första anblicken som ett väldigt personligt skrivprojekt. Lönnfors skriver för att bearbeta och minnas, lite för barnen, och framför allt för att få vara tillsammans med sin fru igen. Skrivprocessen är synlig, inklusive förlagets önskemål om komplement som mera klassperspektiv och mera Lönnfors.

Det specifikt personliga i kombination med den geografiska, kulturella och klassmässiga rörligheten i parets liv erbjuder dock många möjligheter till både identifikation och ögonöppnande iakttagelser.

Niklas Sandström

Lönnfors egen resa från underdog till framgångssaga och lagren av exilerfarenheter i Pearls liv fascinerar.

Särskilt tankeväckande är reflektionerna kring Pearls judiska rötter som hennes styvmor gjorde sitt yttersta för att utplåna och som fick antisemitismen att sticka upp sitt fula ansikte även i Svenskfinland.

I Lönnfors hantering blir Pearl en riktig pärla. Porträttet skimrar. Hon är lika upphöjd som älskad. Även om hon får ta plats i helfigur, med egna ord och ambitioner utanför familjelivet, är hon ganska fantastiskt felfri. Det säger säkert mycket om henne. Men kanske mest om betraktaren. Om någon som älskar och som kanske behöver bekänna och sona. Eller är rädd för att upphöja sig själv.

I förhållande till sin insats som make och människa är Lönnfors betydligt mindre nådig.

Om Pearl alltid verkar ha gjort allting rätt, så tycks hans liv ha rum också för försummelser och felaktiga vägval, för dumhet och klumpighet och senkomna insikter. Bortsett från en faiblesse för namedropping är Lönnfors klädsamt anspråkslös också i sin bild av den egna karriären och framgångarna.

Lönnfors text visar vilken avgörande betydelse perspektivet har för det vi ser. Jag undrar hur Per-Erik Lönnfors hade tett sig om bara Pearl hade hållit i pennan. Och vem hon hade blivit om boken hade varit hennes helt och hållet.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln