Ann-Christine Snickars 17.04.2021 10:00

I Joakim Groths förra roman, ”Tre bröder” kan man bevittna hur en tjechovallusion och biografiskt stoff blir en brett upplagd roman. Det blev en lång historia – 660 sidor! Belöningen satt i den sugande friktionen mellan olika förhållningssätt: mellan roman och drama, mellan politisk dogm och konstens frihet.

Den nya boken, ”Familjealbum”, stöder sig inte på mer eller mindre fiktiva personer, utan på människor som existerat. Men den som sett Groths pjäser också kan känna igen sig. Pjäsen ”Vi är bara människor” visades nyss på YLE Fem, och alla dess personer finns i ”Familjealbum”.

Boken kallar sig inte heller roman utan har underrubriken ”Minnen, historier, utvikningar”. Men redan innan skildringen kommit igång serveras inte mindre än fyra litterära motton (av Nathalie Sarraute, Joyce Carol Oates, Magnus William-Olsson och Tove Jansson) som på varsitt sätt belyser motiv för, och risker med. att omsätta minnen och liv i text.

Redan från början när Groth noga går igenom mammans och pappans härkomst blir man starkt medveten om att all familjehistoria är ett moderskepp som under sin färd tappar en hel del utrustning och bråte, men oupphörligt repareras och byggs ut.

Liksom i alla släkter finns det skrönor som tejpar över sprickor och tystnader, som mytologiserar.

Någonstans skriver Groth att han har en begåvning för att lyssna till undertexter – att vara dramatiker och regissör är också yrken som kräver det.

Men i ”Familjealbum” är projektet att hitta så mycket som möjligt av historien eller historierna som fört fram till de två händelser som inramar boken: pappans självmord i december 1971 och Joakim Groths författardebut hösten 1979.

Ingen

Groth går grundligt till väga när han kartlägger pappans och mammans respektive släkter. Det känns hastigt som ett vimmel av personer, men man ska ju inte läsa om dem som inför ett förhör, utan låta sig dras med i strömmen av sant och sannolikt – och mindre sannolikt.

En förfader som tillfångatogs vid slaget vid Borodino (1812)? ”Verkligen?”, utbrister författaren i en av de frekvent återkommande fotnoterna, tillbakavisar det med hjälp av Tolstoj.
.
Notapparaten känns först tungrodd, men den tillför en behövlig distansering, självironi också. Det är i noterna som till exempel Groths namngivna flickvänner får ge behövlig respons – sitt samtycke till medverkan i berättelsen. Men notapparaten pekar också genom själva sin existens på att det finns en obegränsad uppsättning kompletterande aspekter.

Ett av huvudspåren är att fylla på med kunskap om mammans och pappans liv, vilka de var och hur de levde innan de träffades och gifte sig och fick två söner. Materialet är brev, samtal med släktingar, i mammans fall några fickkalendrar med noteringar om vad som tilldrog sig i hennes personliga liv under krigsåren.

Gunnar Groth var tysk medborgare, och när Tyskland behövde alla soldater som kunde skrapas ihop, skickades han 1943 till Hamburg, där han bevittnade helvetesbombningarna och var med och röjde upp efter dem. I breven till livskamraten Cerle (som han senare abrupt försmår) skriver han detaljerat om det.

Pippe Appelberg arbetar på sjukhus, uthärdar ideliga bomblarm i Kotka, men lever också ungdomsliv med intensivt festande och en allvarlig kärlekshistoria med marinofficeren Horst, som hon sent eller aldrig glömmer.

Hos de som är födda på 1950-talet lever föräldrarnas krigsupplevelser kvar som en klump av tystnad, något oformligt man måste ta avstånd ifrån. Pappa Gunnar säger att sonen Gogi borde ”bli något”, sonen svarar: ”Vill inte!”.

Den här generationsklyftan måtte vara en av västväldens största, i synnerhet som en aldrig tidigare skådad samhällsutveckling samtidigt tog fart.

I Groths fall dör föräldrarna tidigt (mamman i en aggressiv bröstcancer ett par år innan pappans självmord), och chansen att som vuxen möta dem på nytt och kompensera för de erfarenheter de inte kunnat dela är för alltid försvunnen.

Det är berättelsens stora tragedi, och dess uppdrag blir att rekonstruera marken på vilken berättaren går fram till den punkt där han definitivt blir sin egen. ”Familjealbum” utför också det trick litteraturen är rätt ensam om: ju närmare man kommer sitt objekt, desto mer ser man världen, sammanhangen.

Förr skulle man ha använt ordet ”allmängiltigt”, ett ord som man med rätta avstår från i dag, för att det nästan undantagslöst hade det underförstådda tillägget ”för män”. Så var det fortfarande på sjuttiotalet, som är bokens berättelseplattform.

Men jag känner att det kan vara fördel att läsa ”Familjealbum” som en läsare utanför Helsingfors, då slipper man fundera över hur det på riktigt såg ut i Munksnäs, vilken status de olika läroverken hade och vem som kände vem. Historiens intimitet ligger på ett annat plan.

Boken visar upp ett urval foton, alla liksom bara inkastade, utan namn eller årtal, de får liv av den omgivande textmassan. Det är på samma sätt W.G. Seebald hanterar bilder, autonomt och associativt, och Groths sätt att skriva, att blanda dokumentärskildring, minnen, fiktion, liknar i ”Familjealbum” också hans. I en av fotnoterna dyker också Seebald mycket riktigt upp.

Den sista bilden väcker min särskilda förtjusning. Den är från en demonstration (sent 70-tal) och främst går en som jag tror är Annette Arlander (vars första berömda regi var ”Backanterna”, en feministisk version), och verkar hålla ett animerat föredrag för ett par poliser som går bredvid.

I bildens ena kant skymtar Birgitta Boucht, feministikon (fast då skulle man inte ha använt ordet); Joakim Groth går också med, han tycks titta just åt det hållet.

Bokrecensionen publiceras först med fel författarporträtt, bilden föreställde brodern Marcus Groth. Rättelsen införd den 17 april klockan 12.30.

Ann-Christine Snickars

Dela artikeln