Freja Rudels 19.04.2024 17:02

”Gud var min pappa men han kunde inte krama mig” – titeln på Jennifer Granqvists debutsamling är välfunnen. Konflikten mellan andligt och sinnligt och frågan om vem som egentligen kommer till korta i en dysfunktionell gudsrelation sammanfattas i en enda koncis och okonstlad mening.

Granqvist är född och uppvuxen i Ekenäs men numera bosatt i Jakobstad. Hon har själv en bakgrund inom karismatiska religiösa kretsar och i pressinformationen kallas hennes debut ett diktverk om religiöst trauma. Den uttalade och stundtals understrukna tematiken är angelägen, men den blir också något av en akilleshäl i samlingen.

De svidande sviterna av religiöst trauma skymtar fram titt som tätt i den finlandssvenska litteraturen. Bara i vårens bokutgivning vittnar Kaj Korkea-ahos och Catariina Salos böcker om att leva med spåren av andligt våld.

Vårdvetaren Maria Björkmark disputerade på ämnet ifjol och konstaterade att det inom den psykiatriska vården saknas kunskap kring religiösa frågor. Religiöst trauma har ännu inte status som egen diagnos, vilket försvårar hanteringen av denna specifika form av trauma.

Att Granqvist ger sig i kast med en tematik som å ena sidan är brännande och å andra sidan underbehandlad sätter sina spår i helheten. Ambitionen att göra temat rättvisa, att fylla i kunskapsluckorna och peka på tankefelen som kringgärdar religiöst trauma gör boken belysande tematiskt men ojämn litterärt.

Samlingen är uppbyggd kronologiskt, som ett slags utvecklings- eller frigörelseprocess. Barndomens baksätesfärder övergår i ungdomens sexuella uppvaknande och den unga vuxenhetens trevande självständighet.

Över allting vilar syndamedvetenheten. Inre drifter och lustar skaver mot yttre förväntningar och krav. Det minsta lilla misstag – som exempelvis en penna som tappas i golv – växer till en synd. Mest komplicerad är sexualiteten. Den ska sparas till äktenskapet, riktas mot rätt kön och kanske helst inte finnas. Här blir sårbarheten och upproret i Granqvists dikter som tydligast:

”I seriebibelns ögonvrå
lär en barnarm med lila What Would Jesus Do-armband
två tjejbarbies att ha sex.”

Barnets utforskande av sexualiteten genom lek övervakas av seriebibeln. Jesu förebild har barnarmen i stadigt grepp. Men utforskandet sker. Begränsningarna och trotset bor i samma scen. Den uppenbarar det religiösa traumats konfliktfyllda väsen, men också nyfikenheten och sexualiteten som potentiella motkrafter mot andligt övervåld.

Oftast får sexualiteten fungera som trots och frigörare. Som en sfär bortom det andliga. Men det finns också dikter där sexualitetens positiva konnotationer grumlas, där händer letar sig upp för låret och in under blusen, där jaget inte är subjekt utan objekt och rentav offer. Där förövare döljer sig bakom vuxet strukna skjortärmar och doft av hallongrotta och sexualiteten antar skepnaden av maktmedel och övergrepp.

Granqvist bibehåller komplexiteten i sin tematik och samlingen är fri från sensationslystnad. Däremot blir fasetterna av traumatematiken ibland så pliktskyldigt många att jag får en känsla av Granqvist sitter med en lista över punkter att bocka av. För att vara en diktsamling är boken rätt omfångsrik – 132 sidor – här hade funnits utrymme att sålla och skära, att våga välja de starkaste dikterna. Inte bara tematiskt utan också formmässigt.

Stilistiskt balanserar Granqvist mellan det raka och det självklara. Ofta går de samman i drabbande, enkla rader, som när diktjaget ”längtar efter någon som inte älskar Gud mer än mig”. Men ibland slår hon in öppna dörrar. Det raka övergår i övertydlighet.

Riktigt klok blir jag inte på Granqvists röst. På den punkten är samlingen en typisk debut med trevande anslag och ansatser. Användningen av kursiv är lika frikostig som osystematisk. Plötsligt rimmar en dikt, och jag undrar varför. När Granqvist taktfast, med tydliga verser och strofer diktar om att vara guds soldat sticker formen ut igen, men denna gång som en klockren pendang till tematiken.

Boken är utgiven på det unga Åbo-baserade förlaget Kita. Förlaget specialiserar sig på experimentell litteratur på många språk och Granqvists dikter är deras första bok på svenska. Det är positivt att det uppenbarar sig fler alternativ för utgivning på svenska i Finland.

Att uttala sig om ett förlags linje utgående ifrån ett enda verk är vanskligt, men spretigheten i ”Gud var min pappa men han kunde inte krama mig” vittnar om att man gett utrymme för brokighet i uttrycket. Litterärt och kvalitativt kunde en enhetligare bok ha mejslats fram. Men det hade gått stick i stäv med Granqvists kritik av begränsande övermakt:

”En himmelsk längtan
Andligt engagerad
Spirituellt redigerad
Mänskligheten reducerad”

Att redigera är som dikten påpekar vanskligt. Det kan skärpa, framhäva och tydliggöra, men riskerar också att reducera. Just i det sammanhang som Granqvist tematiserar är det kanske en poäng att låta bli.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln