Freja Rudels 27.05.2023 15:30

Det är märkligt att tänka att några av de mest makabra slitningarna i nationen Finlands historia har utspelat sig i Dragsvik.

Det som idag framstår som en bastion för solid fosterländskhet och stolt finlandssvenskhet har ett svart förflutet som fortfarande är svårt att förstå eller ens kännas vid.

Att rekryter svär faned, äter munk och viker dagatäcke ett stenkast ifrån landets största massgrav som rymmer lämningarna av 3000 röda fångar är ett faktum som får det att svindla för mig.

En som idogt har arbetat för att kasta ljus över Dragsviks förflutna är Ekenäsbon, lokalhistorikern, gymnasieläraren, doktoranden och ÅU-kolumnisten Sture Lindholm.

I den uppmärksammade boken ”Fånglägerhelvetet Dragsvik. Massdöden i Ekenäs 1918” (2017) belyste han Dragsviks fatala tid som fångläger.

I sin senaste bok, ”Ekenäs Universitet – Där inbördeskriget inte slutade 1918”, författad tillsammans med historikern Cecilia Toivanen, fokuserar han på Dragsvik under årtiondet efter inbördeskriget.

Fånglägret stöptes då om till ett politiskt fängelse, och denna Ekenäs tvångsarbetsinrättning fick snart en andra funktion som underjordisk bildningsväg för kommunistiska revolutionärer.

20-talets Dragsvik framstår i Lindholms och Toivanens behandling som ett outtömligt prisma.

”Ekenäs Universitet” generar belysande fasetter av en ung, stapplande och sårig nation. Platsen blottar en gryende språkstrid och synliggör det lilla samhällets uteslutningsmekanismer.

Den uppenbarar inte bara skiljelinjerna mellan röda och vita och segrare och förlorare, utan också mellan röda och röda. Det är en ytterst komplex verklighet som utkristalliserar sig i den värld i världen som tvångsarbetsinrättningen i Ekenäs utgör.

Under den tid som författarna fokuserar, från massdöden 1918 till 1930 då kommunistlagarna radikalt omvandlade landets politiska karta, genomgick tvångsarbetsinrättningen många förvandlingar.

Från att främst ha hyst röda fångar från kriget, blev inrättningen en samlingsplats för nya politiska fångar som uppvisat revolutionära tendenser, men också ett fängelse för vanliga brottslingar.

Antalet interner sjönk från fånglägrets hisnande tiotusental till ett drygt tusental. Mathållningen, hygienen och säkerheten förbättrades och dödligheten sjönk.

Ändå förblev tvångsarbetsinrättningen en arena för kamp under hela 1920-talet. Inom kommunistkretsar såg man till att ständigt hålla platsen under lupp och påtala både existerande och icke-existerande missförhållanden.

Proclio

I den borgerliga pressen och i närområdet betraktades institutionen och de revolutionära element den rymde med misstänksamhet.

Inom fängelsemurarna pågick en kamp mellan fängelseledningen och internerna som organiserade sig i råd – sovjeter – som manade till strejker och såg till att de politiska fångarna höll en enad front mot överheten.

Istället för att rymma – vilket var förhållandevis lätt – valde de politiska fångarna att stanna.

De tog vara på den möjlighet att bilda sig som fängelsetiden erbjöd och utnyttjade tvångsarbetsinrättningen som sin revolutionära grogrund. Det var denna funktion som föranledde benämningen ”Ekenäs Universitet” i röda kretsar.

Kontakterna mellan fångarna och den kommunistiska rörelsen utanför tycks ha fungerat bra. Om meningen med anstalten var att stävja revolutionär utveckling verkar den snarast ha varit kontraproduktiv.

Författarna öser ur ett rikt källmaterial. Kartor över kasernområdet, listor på livsmedel, statistik över avlidna, bristen på underkläder, avloppsvattnets avrinning och dess koppling till en seg malariaepidemi är exempel på information som Lindholm och Toivanen lyfter fram, som på ett förtjänstfullt konkretiserar och levandegör det förflutna.

De källkritiska resonemangen kring vittnesskildringar från tidigare fångar och tidningarnas skriverier är belysande. Författarna visar upprepade gånger hur själva berättelsen om det som pågick inom fängelsemurarna blev en del av kampen mellan vitt och rött, borgerlighet och socialism, parlamentarism och revolution.

Det var i de Komintern-trognas intresse att upprätthålla bilden av Ekenäs som en underjordisk revolutionär högskola i kamp mot en bestialisk vit överhöghet, medan misstänksamheten och lusten att kväsa all röd verksamhet präglade synen på fångarna från borgerligt håll.

”Ekenäs Universitet” generar belysande fasetter av en ung, stapplande och sårig nation.

Skiljelinjerna inom socialismen, mellan rysktillvända och mer nationellt sinnade kommunister och mellan kommunister och socialdemokrater, avtecknade sig som sprickor i fångarnas front mot fängelseledningen. Här blottas både skoningslösa uteslutningsmetoder och överraskande integritet.

Med facit i hand var det de som vågade gå emot massan och höll fast vid en mer moderat socialism som klarade sig bäst och längst. Bland de rättroget revolutionära slutade merparten sina dagar i sovjetiska fångläger.

Lindholm och Toivanen har skrivit en diger och mångsidigt kontextualiserande bok. En och annan kuriös anekdot hade kunnat avvaras till förmån för ytterligare fördjupning och de stilistiska kasten mellan dramatiserad historia och nykter källkritik är inte alltid så lyckade.

En explicit dialog med senare års livliga forskning kring den finlandssvenska arbetarrörelsen hade varit välkommen. Nu ritar författarna upp en ganska skarp skiljelinje mellan finskt och svenskt som långt följer den mellan rött och vitt.

Hur de politiskt vakna, tvåspråkiga bruksorterna i närheten av Dragsvik förhöll sig till ”Ekenäs Universitet” hade exempelvis varit intressant att veta.

”Ekenäs Universitet” är bok som lämnar läsaren med fler frågor än svar. Och det är så det ska vara.

Historien blir inte färdigt, i synnerhet inte en så komplex historia som denna.

Lindholm och Toivanen får gärna återkomma med en undersökning av tvångsarbetsinrättningens fortsatta öden efter 1930 och nysta vidare bland de många intressanta trådarna de spinner här.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln