BOKEN: Ilppo Vuorinens bok om Själö är en guidad tur genom historia, natur och forskning
Ilppo Vuorinen, professor emeritus i miljöforskning, var också chef för Skärgårdshavets forskningsinstitut fram till 2016. Som pensionär har han sammanställt en bok om sin tidigare arbetsmiljö, Själö, där Turun yliopistos forskningsstation ligger.
”Seili. Elon kirjoa” (Själö. En bit av livets mångfald) är ett slags guidebok som tar läsaren längs öns lummiga vägar, men också på en resa i landets och öns historia, och in i en översikt av den naturvetenskapliga forskning som drivits och drivs på ön.
”Seili. Elon kirjoa” intresserar sig för historiens avlagringar, biodiversitet och Östersjöns tillstånd.
Den naturvetenskapliga biten har också en historisk aspekt som visar hur tyngdpunkterna legat i Östersjöforskningen, från forskning kring utsläpp av skadliga ämnen till studier i biodiversitet – och mycket däremellan: fästingforskning, undersökning av effekter av strömmande vatten (kring passagerarfärjorna, till exempel), havsisens avtryck på stränderna och mycket mer.
De här passagerna är inflätade i det övriga materialet som berättarmässigt har upptäcktsresans dramaturgi, med ankomst, uppmärksamt strövande och avsked. Men upptäcktsresan är förstås redan gjord av författaren som tar läsaren längs vägarna som de finns utritade på Johan Tillbergs karta över Själö från 1811, och genom landskapet som det ser ut nu.
Bildmaterialet är för det mesta foton av nyare datum, det äldre bildmaterialet är mest byggnadsritningar. Ett litografiskt blad finns med, det är J.W. Knutsons, föreställande Själö hospital, bekant från Zachris Topelius verk ”Finland framstäldt i teckningar”.
Vuorinen menar att Själös dystra rykte till en del går tillbaka på Topelius, som formulerade och spikade det mörka dramat. Men dysterheten som emanerar ut spetälskehospitalet och mentalsjukhuset för obotligt sjuka är ju ofrånkomlig. Ön blev en förvisningsort för patienterna, att rymma var möjligt bara i teorin.
Mentalsjukhuset, som senare hade endast kvinnliga patienter, har under se senaste decennierna varit objekt för undersökningar och fiktiva skildringar. Jutta Ahlbecks avhandling från 2006 var startskott för ett bredare intresse, och Vuorinen nämner givetvis den i sin löpande text. I slutet av boken har han också listat konst och dokumentärer med utgångspunkt i Själö, den listan blir ganska lång.
Hospitalet är väl det mest magnetiska för turistströmmarna till Själö, och inte minst kyrkan från 1700-talet som fortfarande härbärgerar spetälskehistorien. Kring kyrkan har boken ett intressant kapitel. Det tar sats i Stora ofreden då de invånare som kunde flydde ön. Kyrkan återuppbyggdes upp efteråt, snabbt och med stor timmermansskicklighet. Det finns en spännande historia kring kyrkans votivskepp och kring ett altarkläde med broderi av ingen mindre än Sylvi Kekkonen.
Allt om Själös historia får förstås inte plats i boken, men Ilppo Vuorinen får historiens vingslag att höras. Samtidigt som man lyss till dem kan man iaktta växtlighet, bli uppmärksam på naturens föränderlighet, och den förändring som människan åstadkommer, på gott och ont.
Gärna kan man också tänka på naturens gränslöshet, men då måste man vara lite mer informerad. Det kan man också bli just här. Många som rör sig på Skärgårdshavet kanske aldrig visste att Östersjön är en gåva av västanvinden, utan vindar från Atlanten blir det inga saltvatteninjektioner i vårt innanhav och utan regnvattnet västerifrån klarar vi oss inte heller.
Finessen med boken är hur historiens spår möter spåren av vind och vatten, väder växtlighet och klimat. Boken har också en del anekdoter (och lite spekulationer) kring särskilda personer, till exempel hur Olof Norman, fritänkare som deporterades till Själö på 1700-talet kan ha levt, eller kring mentalpatienten Saima Rahkonens förvirrade och gripande flaskpost, undangömd i en bergsskreva.
Själöboken blir en hyllning till ön, med alla dess materiella och immateriella minnen. Varje bit av det kära objektet måste vidröras i en kärleksförklaring, och som den sakliga naturvetare Ilppo Vuorinen är, använder han två hela sidor till att referera spökhistorier från Själö, dem han inte tror på.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.