Freja Rudels 05.01.2023 16:58

Det gör ont att läsa Iida Raumas Finlandiaprisade roman ”Hävitys” (förstörelsen/ ödeläggelsen/ utplåningen). Det är en bok som får samvetet att svida av allt man någon gång valt att blunda för eller släta över. Av gångerna då man nöjt sig med att tänka att sånt är livet och låtit orättvisa passera. Av gångerna när man svikit. Andra, eller sig själv.

Rauma är född i Littois, men hon har gått i grundskola i S:t Karins och är numera bosatt i Åbo. Bakom sig har hon bland annat studier i politisk historia och två kritikerrosade romaner där hon nuddar vid det tema som upptar ”Hävitys”: samhällets övervåld mot barn.

Allt man kan googla sig till om Rauma utnyttjas konstfullt i det intrikata romanbygget där mobbningen i en musikklass i S:t Karins på 1990-talet vävs in i en berättelse om de många utplåningar som drabbat Åbo: ”En stad som klarat allt utom sin egen stadsplanering”, som det heter i en av romanens många vassa formuleringar.

Genom Science Park – en av stadsplaneringens mest själlösa resultat – joggar A som inte kan sova. Magsyrorna bränner i strupen av dagar fyllda med historielärarvikariat, av tillfälliga besök i klassrum befolkade av likgiltiga elever och av surt kaffe i utkanterna av lärarrummens kompakta klickbildningar. A lever framtidslöst och på nåder, fortfarande kvar i studentlyan, lämnad av sin partner och springande genom nätterna som på flykt undan sig själv.

I Science Park stöter A på en ljus kvinnogestalt som påminner om Ira, den mobbade flickan som kom till musikklassen i S:t Karins, omplacerad för att någon försökte dränka henne i hennes förra skola. Ira hade mobboffer tatuerat i pannan, hon gjorde allt som var fel i deras klass uppenbart och hon verkar besitta makten att uppenbara också A.

Som en nattfjäril dras till ljuset dras A till Ira och till den plågsamma erfarenheten av underlägsenhet, utanförskap, offer och skuld som hennes blotta existens röjer och som hon dessutom tar sig rätten att berätta. För Ira är författare. I en av hennes tidigare romaner använder hon en scen där A förödmjukas. Och nu hotar hon att pränta ner allt det A kämpar för att förtränga.

Raumas prosa drar genom mig som en väldig Aura å, fylld av överraskande strömmar och ogenomtränglig smuts, men med ett oemotståndligt sug.

Romanens nu är en dygnslång, ångestriden färd genom dagens Åbo på jakt efter den Ira som skymtade i natten och en konfrontation med det barndomens mörker som hennes bleka, barnsliga gestalt åkallar. Men bokens minne sträcker sig längre än så. Det borrar sig djupt ner i stadens sedimentlager. Genom spårvagnsskenor, förkolnade husrester, klosterruiner och vikingaboplatser – ner i en historia som man tycks ha gjort sitt yttersta att utplåna. Den ovarsamma hanteringen av Åbos förflutna är en av många analogier Rauma odlar i romanen.

Även om ”Hävitys” är en fallbeskrivning (undertiteln lyder ”Tapauskertomus”) av ett specifikt mobbningsfall lokaliserat i tid och rum och förankrat i författaren Raumas egna upplevelser, gör hon det synnerligen klart att dess ärende varken är bundet till tid eller till plats. Salpêtrière-sjukhusets hysterikor i sekelskiftets Paris, agoterna som förföljdes och diskriminerades i medeltidens Frankrike och judarnas umbäranden är exempel på förföljelse, uteslutning, likriktning och utplånande som Rauma väver in i sin fallbeskrivning av förstörelse.

I musikklassen i S:t Karins har A och Ira blivit offer för den ödeläggelse som uppstår när en homogen gemenskap ska byggas upp. I det här fallet när en maktfullkomlig lärare ska skapa ett vi i en klass och behöver andra – ett de – att teckna gemenskapen mot. Någon som kan stigmatiseras som annorlunda och förpassas till andra sidan av den gräns man vill hålla sina egna inom. Ett varnande exempel som ingen av de egna vill riskera att bli och som man därför gör klokast i att undvika.

På olika sätt får Ira och A betala priset för den fantastiska gruppandan i musikklassen i S:t Karins. De är mobboffer som gång på gång serveras samma medicin – att se sig i spegeln och söka orsakerna till problemen i sig själva. Den erfarenheten har berövat A framtiden, minnena och människovärdet och gett Ira en historia hon till varje pris måste berätta, om hon bara visste hur.

Genom Iras gestalt växer boken till en metaroman om sin egen tillblivelse. Ira är ett alter ego i vilket Rauma både undersöker och spelar på sin egen författarpersona. Men också A låter sig läsas som ett alter ego. Raumas uppväxt och studiegång går igen i porträttet av A, vars historia är både avskild från och smälter in i Iras. A och Ira är som aspekter av samma berättelse, som ett förkroppsligande av en inbördes kamp mellan olika förhållningssätt till övergrepp.

Raumas prosa drar genom mig som en väldig Aura å, fylld av överraskande strömmar och ogenomtränglig smuts, men med ett oemotståndligt sug. Stoffet reflekteras i formen. Stundtals bågnar gestaltningen under tankegodset, romanen tänjs, tyngs och hotar att brista – helt i linje med sitt innehåll. Styckena är långa, kapitel saknas och blankraderna är få. Andrummen är lika sällsynta som i det skolhelvete Rauma skildrar.

Finskans möjligheter firar triumfer i Raumas händer. A är ”hän” och det dröjer en bra bit in i boken innan man som läsare blir klar över vilket genus det syftar på. A:s och Iras relation förblir ett slags mysterium boken ut och som läsare kastas man runt i ovisshetens obehag. Man ställs öga mot öga med sina förutfattade meningar. Med sin lust att skilja offer från förövare, orsak från verkan och starka från svaga. Med sin lust att hitta någon att hålla i och sympatisera med. Att lokalisera bokens vi och vila där.

Å ena sidan är Rauma oerhört definitiv och tydlig i sin roman. Det är på barnens sida hon står. Det är barnens utsatthet i vuxenvärlden som hon gång på gång uppenbarar. Men genom att klyva berättelsen om övervåldet och låta Ira och A kämpa om den sätter hon ord på skikt och skiftningar jag aldrig tidigare läst, men nog känt.

Många kommer att vilja värja sig mot romanens kompromisslösa dom över skolvärlden och vuxenheten. Men ”Hävitys” gör ont för att den träffar så rätt. Raumas fallbeskrivning må vara extrem, men dess ingredienser finns i alla gemenskaper och alla hierarkier och alla sammanhang där barn och vuxna möts.

Siltala

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln