Ann-Christine Snickars 26.07.2024 18:45

Juha Ruusuvuoris författarskap omfattar många genrer. Han har skrivit fackböcker men har blivit mest känd som romanförfattare. Fiktionen är mångförgrenad, den har också riktat sig till barn, tagit serieform, den har omfamnat äventyrsberättande och humor.

Han har skrivit pjäser för olika scener, för Bruksteatern, senare Rövarteatern, på svenska. För sju år sedan gav han ut en regelrätt deckare tillsammans med hustrun Ulla Ylisirniö-Ruusuvuori, och det hann bli en till innan hennes plötsliga frånfälle.

Hustruns död är incitamentet i hans senaste roman, ”Keskusteluja vainajien kanssa” (Samtal med de döda), som börjar i den uppskruvade känslighet och känslan av avskildhet som invaderar en i sorgen efter en kär person.

Det är som om huset, nu ovanligt tyst, tar emot besökare från andra sidan. Men inte av den nyss bortgångna, hon tar farväl på annat sätt, utan av släktingar från olika tidsepoker. Berättaren anar ett myller av öden och röster, och alla har på sitt vis lämnat bidrag till hans liv, påverkat den han blivit.

Det sätter i gång författaren och han ger sig av på en tidsresa, utrustad lite parodiskt som klichébilden av upptäcktsresande. Med sig har han hunden Reino, som ömsom är stöttande kamrat, ömsom irriterande kommentator. Men Reino behövs, precis som återkommande detaljer behövs i grafiskt berättande, för dynamiken och balansens skull.

Dynamik saknas knappast, den snarast tilltar under resans gång, gestalter från olika decennier och århundraden tränger sig på, får ibland avvisas för att senare återkomma. Det finns en struktur, men den tillåts svaja, det blir en del av spänningen.

Berättaren själv har olika dimensioner. Han är den biografiske Juha Ruusuvuori, men har också olika roller, forskarens , insamlarens och äventyrarens. En poäng med romanen är att vi, var och en av oss, är delar av historien, den finns inom oss. Att förstå det gör tillvaron lättare. Det säger berättaren till hunden, som representerar det ögonblickliga, att oreflekterat gå framåt (och alltid ha aptit på korv!).

Resan går i tiden, men också i rummet. Släkten finns runtom i landet, i Helsingfors, i Tavastland, i Österbotten. Den nås med olika färdmedel, ibland med tåg, ibland med släde, beroende på epok och årstid.

WSOY

När tidsresenären Ruusuvuori ger sig av till Tavastland för att spana efter de första rottrådarna på fars sida har berättandet blivit fragmentariskt, som resultaten av släktforskning i verkliga livet ofta är. Man har några pusselbitar, där de saknas tar man till gissningar, informerade eller fantasifulla.

När Ruusuvuori landar i sekler före vår tid möter han hunger och slitna människor som försöker få sin utkomst av jorden. Och där nöden finns kan spriten fresta, så är det ofta för 1800-talets torpare, och senare. Spriten – och förstås krigen – är återkommande teman i sekvenserna som rör 1900-talet.

De sammanstrålar i fadern, som var bara elva år då hans egen far stupade i fortsättningskriget. Juha var ungefär lika gammal då pappan började föredra krogen framför familjen. Det går att läsa ”Keskusteluja vainajien kanssa” som en uppgörelse med det, en försoning med pappan, som nås genom en väldig kringgående rörelse som passerar genom faderns släkt, där verbala och kulturintresserade män dominerar, och moderns, där österbottniska kvinnor, med sinne för vardagens realiteter, regerar.

Den tydligaste gestalten blir farfadern, Ensio Ruusuvuori, han som stupade för en prickskytts kula vid Svir. Han representerar ett slags frustrerat stoiskt förhållningssätt till kriget, en attityd som är så välkänd för oss finländare. Hur motiverar man nödvändigheten i det vidriga man varit med om? Det kräver en hårdhet som har sitt pris.

Berättaren Ruusuvuori plockar upp och speglar känslor hos historiens personer, så att de blir begripliga i sin kontext, det är romanens största fördel. Juha, som framträder som person i sin egen roman reflekterar ibland över sådant, ibland som spontana inkast, ibland som stickspår.

En annat intressant grepp är maten. Vad åt ni? frågar vår historiska upptäcktsresande ofta. Och det händer att han tillreder någons älsklingsrätt, Janssons frestelse, till exempel. Men de döda är inte alltid artiga, de kan lika gärna kritisera måltiden, frestelsen blir avfärdad som ganska torr. Och de slingrar sig rätt ofta undan frågorna.

Det slår mig att intresset för historisk mathållning är något som Ruusuvuori har gemensamt med Ulla-Lena Lundberg, som i sina romaner ofta uppehåller sig vid livsmedel och romanpersonernas skafferier. Det ger en bild av tiden och samhällsklassernas olika möjligheter vid kriser, men också av enskildas tycken och preferenser.

Ruusuvuori och Lundberg är olika slag av berättare. Ruusuvuori skyr inte myllret av gestalter eller en personskildring med djärva inkast och konturer. Under läsningen av ”Keskusteluja vainajien kanssa” funderar jag på om skildringen kunde fungera som grafisk roman. Varför inte, bilderna är starka.

Men till slut är det rösterna som tar över, röster som ibland är särdeles kraftfulla och tränger sig på, ibland själva är så svaga (som Lindas, hon som tog sitt liv under kriget) så att de måste få ett eko genom andras. Skulle någon komma på att göra en hörspelsserie av romanen (Ruusuvuori har själv arbetet också i den genren) skulle jag mer än gärna lyssna.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln