Freja Rudels 17.02.2024 11:00

”Alls ingenting” lyder titeln på Tomas Mikael Bäcks senaste diktsamling. Det är ett välfunnet men också riskabelt namn på en bok som på olika sätt tycks omintetgöra sig själv.

Sedan debuten 1972 har Bäck varit trogen poesin och gett ut böcker i en jämn ström med två till tre års mellanrum. Återkommande teman är barndomsstaden Vasa, musiken och vardagen. Bortsett från en del högkulturella referenser är det föga högtravande, opretentiöst och anspråkslöst.

Bäck är en iakttagare som skär ut och håller fram det sedda för läsaren. Författarens egna ingrepp ter sig minimerade och framställningen är knapp. Ofta karakteriseras han också som minimalist.

I ”Alls ingenting” som är Bäcks tjugofjärde bok drivs knappheten till sin spets på flera nivåer. Omslaget pryds av en hafsig cirkel med tallbarr präntade i guld. De påminner lite om runor i sina varierande former och fasoner. Man lockas att försöka uttyda mönstret de bildar, att leta betydelser och tecken.

Bokens motto levererar dock den första aningen om att dylika ansträngningar kanske är förgäves: ”Gå till en tall om du vill lära dig/ någonting om en tall”.

Citatet är hämtat från den japanska poeten Bashō och fäller en skugga över alla de furor och tallar som Bäck skriver fram i boken. Det fungerar som en påminnelse om att de är sekundära. Oförmögna att vara tall, oförmögna att lära oss något. Mottot ringar in ett slags avsägandets poetik som Bäck kanske i någon mån alltid sysslat med, men som i den aktuella samlingen framhävs ytterligare och ter sig nästan som ett avsked.

Flera är dikterna består bara av en eller två rader. Det är frågan om små infall eller semiaforistiska hugskott. Även om de är formulerade som påståenden klipper Bäck ibland av med ett frågetecken och kastar på så sätt avgörandet till vidare till läsaren för prövning: ”För att kunna bortse/ vände jag tillbaka?” En annan upplösande teknik som odlas är självmotsägelsens. Bäck skriver fram ”Konkreta, diffusa återvändsgränder.”

Det är som om Bäck på olika sätt försökte frånsäga sig författarens position som ”för fattare” och auktoritet. För att blotta författandets oundvikliga begränsningar? Eller avsäga sig dess ansvar? Eller helt enkelt som ett sätt att vidkännas ändligheten:

”I något skrymsle
vid min huvudgärd
rumsterar obönhörligt
dödsur.
Ingen Schubert överröstar.”

Tidens närvaro rår inte Bäcks upplösningstekniker på. Tvärtom förstärker de den. Åldrandet och dödens närvaro ger de självupplösande teknikerna en existentiell klangbotten.

Schildts & Söderströms

Vid sidan om semiaforismerna kastar Bäck fram barndomsminnen och nostalgiska tillbakablickar. Det är detaljer från ett svunnet Vasa och en mamma som syr och ger intill självutplåning och visste mer än man själv:

”Vi hade en amerikansk vänfamilj
som då och då
i bästa välmening
sände oss klädpaket.
Alldeles särskilt minns jag
en klänning
i silverfärgat tyg
med små vita stjärnor.
när skulle mor
ha spökat ut sig i den?
Lättare var det för henne att kommunicera,
diskutera sömnad
med unga fru Ahlmark, i grannskapet.
Eller att klippa till
efter mönsterark av papper,
inhandlade för en liten peng.”

Här blir Bäck närmast pratig. Min inre redaktör vaknar. Det kliar i fingrarna av lust att få klippa till och stilisera lite. Men sen tänker jag att kanske också detta är ett uttryck för avsägandet?

Kanske är den ofriserade pratigheten en variant av samma ovilja att inta den auktoritativa positionen där författaren tar ton och plats och gör anspråk som jag tycker mig ana i knappheten, paradoxerna och de omintetgörande frågetecknen?

I takt med att Bäck på olika sätt frånsäger sig författarens auktoritet och position ställer hans poesi allt större anspråk på läsaren. Det blir upp till läsaren att avgöra hur man ska förhålla sig till det ofriserade och öppna och omintetgjorda.

Bäcks poesi är alltjämt opretentiös och rent språkligt lättillgänglig, men ändå på grundläggande och genomgående plan ytterst utmanande. Stundtals frågar jag mig om Bäck gör det lite för svårt för läsaren och lite för lätt för sig för sig själv. Jag frågar mig vad poesi är. Och författande. Och om det är räcker att behållningen av en bok är alls ingenting.

Men jag fastnar också i Bäcks frågor. Eller de fastnar i mig: ”För vad känner sig den hemlöse redo?” är ett exempel på en fråga som slår upp en hel värld, som tvingar in ett perspektiv i medvetandet och skaver i blicken som en sten i en sko. Det är i de stunderna jag tycker som mest om Bäck.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln