Freja Rudels 22.09.2021 12:41

Martina Moliis-Mellbergs nya diktsamling ”pisces szn” är både en syskonbok och en motvikt till hennes minimalistiskt precisa sorgesång ”Falk” från i våras. Båda böckerna tar avstamp i en förlust. Men där Falk var ett tonsäkert koncentrat, klar och bar in på skelettet, är ”pisces szn” en mer omedelbar svada: fylligare, mer tillåtande och mer utlämnande. Pärmarna på Falk var hårda och grå – som huggna i sten. Pärmarna på ”pisches szn” är blekrosa och mjuka, benägna att ge efter.

Inget gör så ont som ett brustet hjärta. Aldrig är vi så ensamma som när vi älskar utan svar. Och förutom kärlekslycka finns det knappast någonting som är lika svårt att förvalta litterärt som kärlekssorg. Det är så gjort. Men också så stort att hatten ska av för den diktare som är beredd att slå pannan blodig i denna fallgrop. Och det är Moliis-Mellberg i ”pisces szn”.

Samlingens tre delar följer hjärtesorgens kurva, från olycksbådande förälskelse, genom avsked och in i förlustens efterdyningar av smärta, hopp och insikt. Varje avdelning är döpt efter en poplåt. ”Ocean Eyes” av Billie Eilish leder in på de djupa vattnen, Lykke Lis ”Deep end” berättar djupets fulla vidd och Jessica Pratts ”Back, Baby” ackompanjerar eftertankens kranka blekhet.

Moliis-Mellberg rör sig bland välkända refränger, på botten av oss. Hon är synnerligen viss om de riskabla premisserna, men ger sig hän ändå. Dikten – samlingen känns som en enda – växlar ständigt mellan det privata och det allmängiltiga. Tiden är ett identifierbart nu, platser och personer är specifika och namngivna.

Från författarporträttet blickar ett par ”hooded eyes” – diktjagets ”ledsna ögon som dylan i beverly hills”. Den älskade är fulländad, närmast gudomlig. I takt med att hon avlägsnar sig växer diktjagets kärlek. Det är en kärlek som både närs av och när ointresse. Som inte kan annat.

Det är självutlämnande och samtidigt så bekant från allt man läst och levt på temat olycklig kärlek. Det specifika och det konventionella löper samman, omlott och i kors på sätt som återbefruktar klichéerna och öppnar de inåtvärmande stråken. Där dikten drar fram dämmer den upp spänningsfältet mellan givet mönster och unik upplevelse.

I själva riktningen finns ett av mönstren. Det andfådda, prosalyriska flödet som inte bromsas av vare sig versaler eller skiljetecken genererar en känsla av ödesmättnad – att det bara kan gå åt ett håll. Förlust spår omslagsbildens tarotkort med fem bägare. Döfött säger himlakropparna om kombinationen av stjärntecknen lejon och fisk. Ohållbar, skriker dynamiken mellan diktjaget och den tillbedda. Fullständigt hopplöst är hoppet.

Textflödet ter sig ymnigt och ocensurerat. Chatspråk med förkortningar, blandspråk och slang letar sig ända in i titelns ”szn” som är en förkortning av engelskans season, säsong. I dikten trängs ett helt soundtrack av röster: poplyriker, författare och poeter ända tillbaka till Sapfo citeras och alluderas och listas i en förteckning längst bak. Här ryms högt och lågt, sorg och humor, klarsyn och vidskepelse, allvar och melodram.

Moliis-Mellberg låter hela vardagen invaderas av kärlekssorgens allt omslutande patetik:

och du finns i allt jag gör när jag vaknar äter

middag ser på netflix byter låt du är där och

jag längtar eller sörjer det är allt som finns din

frånvaro är en närvaro jag inte kommer ifrån

blodet flyter hjärtat slår lungorna häver sig jag

älskar dig jag älskar dig 

Omedelbarheten och ymnigheten till trots framstår ”pisces szn” som en väldigt genomtänkt komposition. Moliis-Mellberg räds inte det patetiska, klichéartade och melodramatiska, men hon vet hur det ska planteras, ansas och uppvägas av annat för att inte bli olidligt.

Den inledande olycksbådande förälskelsen har ett helt annat självfall än mittenavdelningens stackatoartade uppbrott, där versraderna är korthuggna som om de slungats ut med sorgeklump i halsen. I den avslutande tredjedelens dödfödda dans mellan hopp och förtvivlad insikt återuppstår flödet. Det strömmar, sakta, vidare mot ett slut.

Förutom att hon tillber den förlorade kärleken känns det som om Moliis-Mellberg i pisces szn tillbad själva förlusten. Den förlorade är en leader och diktjaget en loser. Det är givet, alldeles svartvitt och konstant. Istället för att resa sig, ömsa skinn och födas på nytt vältrar sig diktjaget i den hopplösa ömkligheten. Hon bejakar identiteten som försmådd och den olyckliga kärleken som ett orubbligt skruvstäd. Hon både vittnar om hjärtesorgen som en realitet och upprätthåller den som en tro.

I förlusten finns kanske en särskild lockelse i en tid där vi till varje pris ska förverkliga oss, göra vårt vara och välja våra liv. Att gå sönder, kapitulera och blöda inför något som är utom ens kontroll är både ynnest och protest i en värld där jaget har fått växa sig allsmäktigt.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln