Boken: Henrika Andersson skriver om det mörkaste och svåraste
tigerfiskar
av Henrika Andersson
Omslag och grafisk form: Pauliina Pesonen
Marginal förlag, 2019
Henrika Andersson. Pressbild
Henrika Andersson är skådespelare och författare, nu också läsambassadör, som ska främja barn och ungdomars läsande. Hon är älskad för böckerna om Nagu-nalle och för några känsliga ungdomsromaner. En av böckerna om Emma-Gloria blev Finlandia Junior-nominerad.
Henrika Andersson har aldrig varit rädd för att skriva om komplicerade ämnen, och när hon ger ut en bok med prosalyriska texter går hon rakt in i tidens mörkaste och svåraste: sexuella övergrepp. Offret är ett barn. Det är svårt att läsa om detta.
Samlingen heter ”tigerfiskar”, en påhittad art som blir en del av ett undervattensbildspråk. Det är en värld där perspektiv kan bli förvridna, där man rör sig bara under stort motstånd, eller – om man fattat reglerna – som fisken i vattnet.
Titeln ”tigerfiskar” kan också delas itu, då får man verbet ”tiger” som täcker den tystnad som övergreppen orsakar – och lever av. Den långa tystnaden har också bidragit till att skapa berättelsegestalterna, göra dem till fiskar, rörliga men stumma. Det går att läsa det så.
För den som varit utsatt för ett övergrepp är det oftast en tidsfråga när tystnaden spricker. Man talar förmodligen inte klarspråk då, kanske får man symtom som är svårt att tolka.
I Henrika Anderssons text sker genombrottet som ett besök. Diktjaget bjuder in sorgen från det förgångna: ”Jag bjöd in sorgen i mitt hem. Hon var stum och trasig med blodigt underliv.”
Minnet och traumat blir en person och bearbetningen blir ett spel, ett drama: ”… Okej, säger jag, vi lägger korten på bordet. Utan ord kommer vi inte vidare. Hon vänder upp hjärter ess – en våg av mörker över oss – och för mig till den plats där orden ännu inte funnit fäste. Badet. Barnet. Skummet. En manskropp tätt intill. Rädslan men också trotset.”
Ganska fort kommer bilden av fisken in i texten, tigerfisken, en kropp ”med förmågan att göra sig osynlig, hugga då det behövdes”. Där skymtar också ”silverfisken”.
Den som följt med i litteraturutgivningen på svenska minns då genast Sofia Rapp Johanssons ”Silverfisken” från 2007, en monoton och explicit monolog om upprepade våldtäkter på ett barn, berättat av barnet. Silverfisken blir barnets sätt att hitta en annan kropp att undkomma i när våldet tar över. Det är en outhärdlig berättelse.
Hos Henrika Anderssons är tidsnivån en annan, historien berättas ur ett vuxet perspektiv. Den handlar om hur minnen tränger sig på, och vad de kräver för att den utsatta ska kunna gå vidare. Det sker i ett slags maskspel och i berättelsefickor med episoder, som den med Jasmine, som tar livet av sig. Jasmine kan läsas som verklig, som projektion eller som påträngande alternativ.
Texten återskapar inte situationer, men sträcker sig efter känslor. Det kan vara knepigt att hänga med ibland – det är det av nödvändighet. Man gör därför rätt i att läsa mycket långsamt, just för att kasten i känslan ibland är så snabba. Och för att känslan kan vara svår att identifiera. Var går gränsen mellan skam och skuld, mellan raseri och förtvivlan?
Man kan också se varje textsekvens som en scen.
Författaren, som också är skådespelare, ger uttryckligen möjlighet till det. Samtidigt är ju skådespelarrollen en flyktväg som är idealisk. Men orden kan konfrontera.
Man får acceptera att man befinner sig i ett landskap som upplyses i så korta sekunder att man har svårt att se hela bilden – om man inte stannar kvar länge. Bildspråket kan också bli ganska utsvävande ibland, det går nästan inte att undvika.
Som läsare ska man i första hand bevittna, för ”tigerfiskar” är vittneslitteratur som inspirerats av #dammenbrister, de finlandssvenska metoo-historierna som också finns utgivna i bokform. Jag sluter mig till det också för att frasen finns med här: ”Dammar brister, vattnet stiger. Ingen äger ensamrätt till sanningen.”
Precis när jag börjar försöka formulera mig om ”tigerfiskar” kommer nyheten om den franska författaren Vanessa Springoras självbiografiska bok ”Le Consentement” (Samtycket) som gör upp med frågan om sexuella handlingar mellan minderårig/barn och vuxen någonsin kan betraktas som något ömsesidigt.
Så ville man se det under den radikala frigörelsen från sträng och kyrkligt dikterad moral, som tog fart under senare delen av 1900-talet. Nu ser man annorlunda på saken, som att frisinnet gjorde det möjligt för gränslösa personer att ”ta för sig”.
I ”tigerfiskar”, och i många berättelser om övergrepp, finns ett stråk av skuld, särskilt om den utsatta varit ett barn. Om man en gång var där det hände, då var man väl delaktig, det är barnets sätt att resonera.
Texterna i ”tigerfiskar” bearbetar också det, och det finns en riktning mot befrielse som går genom samlingens tre avdelningar. Det sker inte bara på individplanet: ”Små rörelser kan bli de stora. Tigerfiskar gömda i stimmet vet att de inget betyder var för sig men anar styrkan i strömmen. Förändringen sker i vågens vändning.”
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.