Freja Rudels 24.08.2021 14:35

Att bila längs riksåttan kan vara en ganska monoton upplevelse. Men inte i Henrik Janssons nya roman Vi åkte för att träffa farsan.

Färden från Åbo via Vasa, Nykarleby och Jakobstad till ett torp på den österbottniska landsbygden dignar av minnen. Det är familjedysfunktioner, livets hårda skola, sjukdom, ofödda barn, oförlösta drömmar, futtiga förseelser, fatala försummelser, alkohol och ännu mera alkohol.

Utdelningen är så frikostig att jag nästan saknar själva vägen.

De medelålders bröderna Ziggy och Kajtsu har förlorat sin mamma. På begravningen i Åbo dyker varken pappan eller systern upp, men dock Jonna, en gemensam vän från barndomen i Jakobstads arbetarkvarter och Ziggys första och största kärlek.

Nu bor hon i Vasa och den upplysningen räcker för att Ziggy ska ge sig på att övertala brorsan om att de ska dra till Österbotten och hälsa på pappan som isolerat sig i ett torp på vischan norr om Jakobstad.

Kajtsu behövs för det är han som har bil. Slips har han också och jobb på försäkringsbolag. Ziggy är författare och för tillfället på väg att bli lämnad av sin fru. Här finns en ansats till kontrast mellan präktig pappersvändare och bohem på drift som ganska snart tonas ut.

Kajtsu är genomgående mer balanserad, men bär sin beskärda del bagage han också. Några glansbilder till människor ryms inte i Janssons persongalleri. Det är tillvarons kantstötta sidor som intresserar honom.

Söndrigast av alla är Jonna, berättelsens katalysator och hjärta.

Bilfärden mot Österbotten hemsöks av minnen från uppväxten med henne. Minnen där hennes utsatthet möter Ziggys handfallenhet. Det är två barn som får chansen att finnas till för varandra i en våldsam, spritdoftande värld där slagsmål och övergrepp ter sig som en given del av initiationen. Det går inte direkt som på Strömsö, och där har romanen en av sina ömmande smärtpunkter.

En annan är pappan: en bondson med sångröst, kvinnotycke och ett ego för stort för en kärnfamilj. När han inte förför sonens flickvänner förpestar han stämningen i familjen och delar ut mansgrisiga levnadsråd till avkomman. Efter ett liv som uppkomling i rampljuset på Svenskfinlands teaterscener och i finrummet på svenska klubben har han dragit sig tillbaka till rötterna. Varför förblir lite oklart.

Utöver dessa, sinsemellan nästan konkurrerande nav, blir det snabbspolning av Ziggys liv på drift mellan barer, kvinnor och berättelser, ett par liftande kvinnor, några törstiga författare i Nykarleby, en walk down memory lane i Jakobstad, epileptiska anfall, lite misslyckad rådjursjakt, incestinsinuationer och slutligen en stor dos försoning.

Henrik Jansson är som allra bäst när han skildrar det som nästan inte händer. Skikten av närvaro och frånvaro i mötena mellan människor. Små förskjutningar i stämningen kring ett bord. Hjälplöshet, rädsla, ånger och skuld kan han sätta ord på utan att någonsin behöva uttala dem.

Det finns många klockrena passager i Vi åkte för att träffa farsan. Jonnas hemmamisär genom den unga Ziggys vidöppna blick är en. Likaså faderns narcissistiska utspel och gestaltningen av hur de både präglar och avskräcker den växande Ziggy.

Vigt vänder sig Jansson bland tidsskikten, men så ofta och så konstfullt att utvikningarna ibland riskerar att bli självändamål. Manlighet, komplicerade fadersrelationer och livets skuggsidor är bärande teman genom det janssonska författarskapet som här får ytterligare fasetter. De konkreta blinkningarna till det egna författarskapet kan ändå stundtals te sig påklistrade.

Ziggy är Ziggy och inte Henrik Jansson, men de delar uppväxtort, hemstad, yrke och bibliografi. Centrala scener ur Janssons tidigare författarskap turneras, kollegan Peter Sandström – han som brukar sköta rutten mellan Åbo och Österbotten – får en roll och en rejäl eloge i berättelsen och frågan om förhållandet mellan liv och dikt tematiseras. Ziggy för resedagbok och ger sig sen på den delikata uppgiften att ”fiktionalisera” den.

Jonna undrar om han alls är intresserad av människor eller bara skriver om dem.

Om flörten med det biografiska fortfarande förmår kittla någon i autofiktionens utdragna tidevarv så finns det gott om stoff för sånt i romanen. Den etiska frågan om huruvida skrivandet är att se eller att försumma sin nästa blir mer av en fasett av den underlåtenhet som kantar Ziggys liv. Hans skuld hänger inte i första hand ihop med saker han gjort, utan med det som blivit ogjort.

Trots att ingredienserna ibland är lite många för helhetens bästa så är det i Ziggy de ändå på något sätt går ihop. I romanens jagberättare avtecknar sig en man som fortfarande är en pojke; å ena sidan känslig, hudlöst törstig på kärlek och tillhörighet, å andra sidan tillkämpat tuff, gärna med alkohol i blodet och ständigt rustad som för kamp om någon tobaksfimp i tonårens skuggiga parker. I dragkampen mellan dessa ytterligheter löper romanens nerv och också vägen till försoning.

Pressbild

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln