BOKEN: HBL-reportern Sonja Hellman skrev på en bok om fattigdom och brödköer när hon själv blev av med jobbet
Bäst före-datum. Ett tidsdokument 
av Sonja Hellman
Omslag och layout av författaren
Eget förlag, 2019
181 s.
Bäst före-datum har vi alla sett på livsmedel, ibland används också frasen om människor, sådana som anses för gamla för en hårt sållande arbetsmarknad. Den som får stiga av efter så kallade samarbetsförhandlingar och redan är nära pensionen kanske inte får nytt jobb.
Just det hände journalisten Sonja Hellman, som skrivit ”Bäst före-datum. Ett tidsdokument”. Hon var tjänstledig från jobbet som reporter på Hbl och skrev på en reportagebok om fattigdom och brödköer i Finland nu, när nedskärningarna drabbade henne.
Det redovisas mot slutet av boken i kapitlet ”Det oväntade”. Reportern intar en ny position: ”Allt sker samma vecka. Jag är arbetslös, jag söker jobb och ingen bryr sig och de som egentligen borde hjälpa mig ger föga hjälp. I stället känner jag mig jagad och min självkänsla har fått sig en knäck.”
Men detta flyttar inte reportagets fokus, det förstärker i stället attityden och textens dramaturgi. Det är möjligt för var och en att kastas ut ur sin trygga livssfär. Sonja Hellman skriver inte med några som helst vädjande tonfall, texten är saklig, nästan karg.
Reportern deltar som frivilligarbetare på olika stationer för mathjälp. Hon är öppen med sitt projekt, att hon skriver en bok om fattigdom och brödköer. De flesta kunde inte intressera sig mindre. De har rutin på att fylla i enkäter, besvara frågor för utredningar. Erfarenheten är att inget förändras.
Det är skakande, mest för att ens kunskap om den här biten av samhällsstrukturen, i praktiken ett halmstrå för dem som inte får pengarna att räcka till, är lika med noll. En del som får mathjälp har arbete som avlönas så illa att det inte räcker till uppehälle i huvudstadsregionen. Men mottagarna är en brokig skara: arbetslösa, studerande, missbrukare, människor med psykisk ohälsa, personer med utländsk bakgrund.
Verksamhetsledaren för en mathjälpsorganisation säger att andelen finländare för första gången varit lite mindre än de med invandrarbakgrund. Enligt en undersökning under en utdelningsdag, som han upplevde som representativ, var 47 % finländare, resten med bakgrund i andra länder.
Sonja Hellman arbetar sig genom olika uppdrag i matköerna. Själva utdelningen går blixtsnabbt, det tar inte många sekunder att släppa ner dagens varor i den köandes kasse. Det går som på löpande band. Ingen ögonkontakt behövs.
Sonja Hellmans andra reportagebok ”Bäst-före-datum” avtäcker ogynnsamma samhällsstrukturer i dagens Finland och nuddar också vid enskilda människoöden. Boken går att köpa på nätbokhandeln Boklund.
Det stora arbetet görs i upphämtningen och sorteringen. Livsmedlen hämtas i affärerna, oftast är det prima vara som har långt till sitt bäst före-datum. Det finns helt enkelt ett överutbud i stormarknaderna och konkurrensen om kunderna gör att stora varupartier måste röra på sig. Det finns inte bara dumpade partier mat, ibland anländer också skor och kläder, till och med märkesvaror.
Mathjälpen räddar mat från soporna, samtidigt är den ett sätt att permanenta en nödåtgärd. Hur det är att ta emot ett helt godtyckligt sortiment mat, utan hänsyn till preferenser eller nyttighet, glimtar fram i samtal och intervjuer.
Brödkön är ett heterogent och föränderligt kollektiv. Som läsare kan man föreställa sig att den är ett slags exil, för en del ett övergående stadium, för andra en lång och trist perifer existens. Boken går att till sig som en dokumentärfilm i text, så detaljerad att man lätt kan föreställa sig miljöerna.
Och mötena är drabbande, till exempel med bostadslösa Iiris som Hellman tillbringar en natt med på järnvägsstationen, eller med Inkeri som hade egen bostad och jobb tills hon var femtionio och hon fick sparken och allting sprack. Jörski är diabetiker och har svårt att få till den regelbundenhet som sjukdomen kräver, Pekka i Vasa har ersatt alkoholen med evangeliet och försöker hjälpa andra med det lilla han har.
Reportaget visar hur lätt det är för den som är hyfsat informerad om samhällstjänster och som sällan har ett tomt bankkonto att blunda för brödköerna, slå ifrån sig eller skuldbelägga. Blindheten och distanseringen är en del av problemet.
Kapitlet ”Samvetet” låter inte läsaren komma undan: ”Enligt FN är det en mänsklig rättighet att ta tillgång till en dräglig levnadsnivå, att ha arbete, bostad och att äta sig mätt. På vems uppdrag har det blivit så att vissa har det sämre än andra?”
Det välunderbyggda samhällskritiska reportaget i bokform är en ganska sällsynt genre i Svenskfinland. Synd, för goda journalistkrafter finns. Av Sonja Hellman finns också ”Kvinnor utan land” (2012), en intervjubok med femton kvinnor från olika länder i världen, alla med muslimsk bakgrund, bosatta i Finland.
Tillsammans ger hennes böcker en inblick i de avsides vrår dit välfärd och jämlikhet har svårt att nå, och där invånarnas röster har svårt att höras. För att Finland ska kallas jämlikt måste någon fråga efter dem.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.