Freja Rudels 17.07.2024 18:27

Vi har läst det förr. En idyllisk småstad skakas av ett makabert mord. Givetvis är det sommar och sol.

Hjälten Ruben Waara lever pensionatsliv som en annan Miss Marple och allt är just så vackert som det ska vara innan fasaderna börjar rämna och mörka hemligheter tvingas ut i ljuset.

”Dödsdansen” (Tappotanssi) är Matti Remes första Waara-deckare. Den utkom på finska 2003. Sen dess har böckerna om Waara blivit hela tio och Ruben hittat till tv-rutan.

I våras släpptes nämligen första säsongen av tv-serien ”Murha Hangossa” (Mord i Hangö) på streamingtjänsten Ruutu, med kända namn som Matti Ristinen, Mimosa Villamo och Anu Sinisalo i rollerna.

Waara-deckarna har inte översatts till svenska förut, och nu passar Hangöförlaget Libraria på och ger ut den första delen i serien, översatt av Christoffer Holm. Aktualitet, lokalfärg och ett format som torde vara lika lättsålt som det är lättsmält gör satsningen begriplig. Någon stor kulturgärning är den dock inte.

Waara är en ungkarl i femtioårsåldern. Han har semester och har kommit till Hangö för att jobba på relationen till sin vuxna dotter. Den har fått sig en törn under en sårig skilsmässa. Nu har dottern egna barn och lever i ett äktenskap som snart visar sig vara rejält infekterat.

På pensionatet där Waara bor regerar den intagande och eldigt rödhåriga Helen. Waara har en James Bondsk aptit för vackra kvinnor och hur det nu råkar sig stöter han på flera sådana under sin vistelse. Det han också snubblar över är ett rått mord. En död man hittas begraven i sanden på stranden med ett öra avslitet.

Männen tänker med pitten och kvinnorna är antingen frestande femme fatales eller slavar under sin kvinnoinstinkt.

Waara är varken polis eller privatdetektiv, utan företagare, men av en så nyfiken sort att han strax börjar privatspana. Omständigheterna hjälper honom på traven. Den döde visar sig vara en lokal bankpamp med dunkla affärer i bagaget. Med på festen som utmynnade i mordet var ingen mindre än Waaras egen svärson och allt fler spår leder till Helens pensionat.

Trovärdighet är inte bokens främsta kännetecken. Å andra sidan är det inte så noga med den varan i bulkdeckare av den här typen. Trots att Midsomerborna borde ha varit utdöda för länge sen återuppstår idyllen i varje avsnitt ”Morden i Midsomer”, komplett med nya intet ont anande människor att ta av daga.

Jag kan gott leva med att det osannolika i allt från att en företagare skulle kunna ha en så lång semester som Waara, till att alla han möter utan att blinka låter sig korsförhöras av honom och att samtliga lik på något sätt ramlar i hans väg. Det jag har svårare med är den pinsamma sexismen som Remes svänger sig med.

Männen tänker med pitten och kvinnorna är antingen frestande femme fatales eller slavar under sin kvinnoinstinkt. Vackra är de också och smala, eller så är de inte vackra längre och då är de att beklaga. Själv är Waara en viril typ som vaknar med morgonstånd och behöver en kvinna.

Boken har över 20 år på nacken. Folk handlar med mark och mobiltelefoner är ingen självklarhet, men den sunkiga ”män är från mars och kvinnor från venus”-attityden måste har varit förlegad redan då.

Remes odlar varken någon kritisk distans eller ironisk udd som kunde hjälpa en att fördra stereotypierna. Han bara späder på dem. Att mordgåtan uppenbarar toxiska homosociala sammanhang och ett så extremt förtingligande av kvinnor som koppleri gör inte den aningslösa sexismen i Remes berättande mindre problematisk.

Nu är det knappast genusmedvetenhet man primärt är ute efter när man kastar sig i hängmattan med en deckare. Men man ska ändå inte behöva ha skämskudden med sig när man läser. Här händer det tyvärr att jag får sträcka mig efter den.

Även sådant kan man fördra om en deckare är riktigt spännande, men det är ”Dödsdansen” inte. Intrigmässigt är det mer trassel än thriller och de schablonartade personporträtten gör det svårt att engagera sig som läsare. Det kvittar lika vem som gjorde det.

Christoffer Holm har gedigen erfarenhet av att författa och redigera facklitteratur, men den stilistiska känsligheten som översättandet av ett skönlitterärt verk skulle förutsätta besitter han inte riktigt ännu. Översättningen är så bokstavlig att svenskan aldrig får liv och flyt. Finskans ”mennään” betyder visserligen ”låt oss gå”, men så har ingen uttryckt sig på de senaste hundra åren ungefär. I ”Dödsdansen” gör de det titt som tätt. Den språkliga stelheten förstärker dessvärre de tematiska klumpigheterna i boken.

För den som gillar lokalfärg finns det givetvis ett och annat att hämta. Casinot, magasinen och De fyra vindarnas hus susar förbi och Remes är noga med gatunamnen. Men med tanke på att han förutom författare är grafiker och långvarig fritidsboare i Hangö är miljöskildringen överraskande torftig.

Remes Hangö är milslångt ifrån exempelvis Karin Collins dito. Där Remes rapporterar målar Collins. Hos henne blir staden och dess historia till en berättelse i sin egen rätt. Hos Remes blott en kuliss enligt beprövat koncept.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln