BOKEN: ”Här har varit en sån jävla karusell” — tonen i Märta Tikkanens nyutkomna brevbok är frän, varm och effektiv
Schildts & Söderströms/Cata PortinTidsdokument och livlina. Märta Tikkanens brev till väninnorna beskriver en minst sagt hektisk vardag, ett kämpande författarskap och ett blandat mottagande av böcker som blivit epokgörande. Foto: Cata Portin
Måste försöka skri-
av Märta Tikkanen
Omslag och grafisk form: Emma Strömberg
Schildts & Söderströms, 2019
402 s.
Märta Tikkanens ”Måste försöka skri- ” innehåller brev till vännerna i Sverige, Åsa Moberg (f. 1947) och Birgitta Stenberg (1932-2014).
Vad de har gemensamt är sin oräddhet, oräddheten i skrivandet, som är deras verktyg för att ifrågasätta det rådande i samhällslivet och litteraturen.
Det började med att Åsa Moberg anmälde romanen i ”Vem bryr sig om Doris Michailov”, men Märta Tikkanen skrev till Moberg för att hon (med rätta) kände sig överkörd av mottagandet av ”Män kan inte våldtas” och trodde att hon kunde få sympati där. Hon trodde alldeles rätt.
Första brevet är daterat i december 1975. Där står: ”Och jag har dumt nog tagit mycket illa vid mig trots att jag borde ha fattat bättre. Sällan har jag varit så nära att tappa sugen som de senaste veckorna. Och så kom då din välsignade snutt i Aftonbladet.”
Sen är brevväxlingen i gång. Kontakten med Birgitta Stenberg är från 1980-talet, med början i ett möte på Biskops-Arnö. Merparten av breven är till henne.
Sista brevet i boken går till ”B” i slutet av december 2007. Mycket av korrespondensen från och med slutet av 1980-talet går per fax, det snabbaste sättet att utväxla brev innan e-posten kom.
Effektivitet är ett måste för Märta Tikkanen.
Monologkaraktär
Boken består bara av Tikkanens brev, mottagarna hörs aldrig direkt, men av kommentarer kan man ibland sluta sig till vad de skrivit.
Men eftersom svarsbreven inte citeras får texterna ofta en monologkaraktär. Det är lite synd. Men en av de andra rösterna kan i alla fall höras i Åsa Mobergs bok ”Väninnorna och jag” (2011) där också Tikkanen och Stenberg finns med, omskrivna.
Urvalet har gjorts bland ”tusentals brev”, sägs det i förordet, och samlingen kallas ”En brevbiografi”. Den kan läsas med Märta Tikkanens ”Två. Scener ur ett konstnärsäktenskap” (2004) som bakgrund. Motivkretsen är densamma, situationerna känns lätt igen.
Men tonen här är fränare. Kanske varmare. Mot väninnorna kan den vara mindre avvaktande. Det betyder inte att den skulle vara mindre kontrollerad, Märta Tikkanen är en person som har kontroll. Att bara hennes röst hörs i boken förstärker intrycket, kanske orättvist.
Smygande obehag
Min läsning tycks gå genom tre faser.
Under den första känner jag ett smygande obehag inför den litterära miljö som växte fram hos oss under slutet av 1900-talet, då författarkåren breddades och konkurrensen om stipendier och pris hårdnade.
I lilla Svenskfinland visste man förvisso ifall någon medlem i Författareföreningens förstärkta styrelse inte hade förordat en – och mindes det för all framtid. En minoritet kan kännas som en sekt, det litterära Svenskfinland (i Helsingfors) kan kännas så, tänker jag.
Mycken klagan sker med namns nämnande. Men väninnesnack där man sågar sina antagonister brukar kunna gå upp i rök när man hämtat sig, fastän man inte ändrat sig i sak. Den här genren låter det permanentas i osorterad form.
Men bakom jämrandet finns också en krass författarverklighet, där det gäller att hävda sig. Utan den här öppningen till Sverige hade starten på författarskapet fått ske i så mycket torftigare tecken. Märta Tikkanen knuffade också till ”Potensrosen”, som väninnorna raljant kallar Nordiska rådets litteraturpris.
Det räckte oanständigt länge innan det gavs till en kvinna. Hjälp på vägen blev Nordiska kvinnors litteraturpris, en penningsumma som samlades ihop där kvinnor rörde sig och gavs till Märta Tikkanen – som sedan investerade den i mer litteratur om och av kvinnor. Det var stort, och det fick genomslag.
Andra fasen: tänker på familjen
I en andra fas, när man kommit en bra bit in i brevboken tänker man oundvikligen på familjen. Hur mycket får man skriva om den? Både Märta och Henrik Tikkanen använde (på olika sätt) en vidöppenhetens estetik i sina böcker, det var ett sätt att peka på frågor om kön och klass och rätten att uttrycka sig.
Men barnen? Hur detaljerad får man bli där? En mors oro är ofta knuten till helt konkreta ting, saker som måste redas ut, sjukdomstillstånd som måste hävas, mycket som bara måste uthärdas.
Fastän författaren har fått klartecken av dem som omskrivs kan övertramp ske. Ibland tänker man att också garvade författare inte alltid anar vilken gränsöverskridning trycksvärtan innebär.
Det handlar också om i vilken position man sätter läsaren. Evighetsfrågan är: kan och får man skriva allt, och behöver man som läsare få veta allt? Ett svar kunde vara: fiktionen finns för att man inte har ett entydigt svar på det. Det är samtidigt ja och nej.
”Här har varit en sån jävla karusell …”. Karusell är ordet Märta Tikkanen ofta använder om sin minst sagt intensiva vardag. Det är klart att man är imponerad av vad hon klarat av och fått till stånd.
Breven är en påminnelse om vad det kostat, för henne personligen, och om man ser i ett större perspektiv, vilka framsteg kvinnor gjort och till vilket pris.
De stora linjerna
Breven är en livlina, där det går att berätta om osäkerhet och trötthet och få stöd och tröst. På det sättet kan boken vara ett imperativ: kvinnor, och alla andra kön, stå upp för varandra! Tredje fasens läsning – kronologiskt närmar den sig slutpunkten, 2000-talet – påminner om de stora linjerna, vad allt som skett med kvinnors skrivande, inom litteratursyn och mottagande.
Man ser förändringen, den är stor. Och bakom den stora förändringen finns ett outtröttligt dagligt slit. Bakom Märta Tikkanens konstanta morrande över att inte få den uppmärksamhet hennes böcker är värda, ser man också hur efterfrågad hon är i många sammanhang, i paneler, på konferenser, i talkshower, som kolumnist.
Konstnärsäktenskapet som det kunde se ut på 1900-talet ses som passé i dag. Yngre kvinnor som är författare har oftare män som aktivt underlättar deras arbete, behöver inte avbryta sig eller förlägga skrivtiden till nattens timmar.
Märta Tikkanen, väninnorna i brevboken och många till, har krossat ett motstånd för allas vår räkning, skrivit om sådant som inte varit formulerat tidigare, eller gått tätt inpå det man bara talat tyst om. Våldtäkt, missbruk, psykisk ohälsa, kapabla kvinnors orimliga arbetsbörda kan kvinnor skriva om idag, allt det som inverkar på kvinnors liv precis nu.
Och unga kvinnor hämtar kraft från Märta Tikkanens sätt att skriva och debattera.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.