BOKEN: Håkan Eklund har rest i tiden och i Nordamerika, träffat emigrantättlingar och släktingar, rört vid urgamla träd
Håkan Eklunds nya bok, ”Innan spåren försvinner” är till stora delar skriven i samtalets form, precis som den tidigare som uttryckligen meddelade det i titeln. ”Samtal i gränsland” utkom för två år sedan.
Den utspelade sig som en road trip längs riksåttan, från Åbo till författarens hemtrakter i Österbotten, och tog vara på varje incitament till att berätta historier, träffa människor, se de förändringar natur- och kulturlandskapet genomgått och reflektera över orsakerna.
Nu är genren densamma, men kontinenten är en annan och avstånden av en annan kaliber, liksom tidsaspekten. Det blir långt fler kilometer med Greyhound och med bil längs USA:s västkust och i kanadensiska British Columbia.
Eklund besöker vänner och släktingar, slår upp sitt efternamn och dess amerikaniserade variationer i lokala i telefonkataloger.
Ofta vet han inte vad han kommer att möta, men han reser sällan oplanerat och stoffet i boken är ett urval av arkiverade anteckningar, bandade intervjuer, fotografier.
Eklund är känd som en professionell naturfotograf, men bilder av fåglar och skog får nu ge plats åt människor och miljöer. En del av bildmaterialet kommer också från historiska arkiv.
Det gäller främst foton av timmerhuggarna i början av 1900-talet. I många österbottniska släkter är motivet känt: jätteträd och fällare med redskap i poser intill.
Många av fällarna i de stora nordamerikanska skogarna vara skandinaver, bland dem kom många från Österbotten. Håkan Eklunds egen farfar var en tid en av dem, men återvände hem.
De som blev kvar fick ofta nog kämpa mot ett oblitt öde, fattigdom och missbruk kunde höra till bilden. Arbetsolyckor var också frekventa. Hände något oförutsett i proceduren, att en gren lossnade, att spänningar i virket uppstod, riskerade man livet om man kom i vägen.
Familjen Eklunds arkivSlutet kunde komma på annat sätt också, om man engagerade sig för att förbättra arbetsförhållandena eller överhuvudtaget fackligt. Bolagen väjde inte för våld. Eklund har lagt ner mycken möda på att leta upp och sammanställa ett rikligt material om emigranter i timmerhanteringen, från roten, bokstavligt talat.
Man får reda på mycket: vilka träslag som var efterfrågade, varför arbetarnas förhållanden i en handvändning förändrades till det bättre, hur avverkningens tradition alltid varit en slösaktig hantering och aldrig tagit hänsyn till skogens mångfald.
När avverkningen blev mer maskinell förändrades arbetsbilden och villkoren. Emigranter och emigranters barn kanske arbetar som entreprenörer inom vägbygge och transport. Exempel på det finns i boken.
I det korta avslutningskapitlet ”Det mesta fortsätter som förr” knyter Eklund ihop ur skogens perspektiv. Jakten på träråvara fick en dyster klimax under The Redwood Summer 1990 då en aktivist utsattes för en bilbomb och den skyldiga ”inte gick att hitta”.
Det blev nyhet också i Finland. I våra egna skogar kan bolagen fritt avverka under fågelhäckningen, men stör en enskild den kan det bli åtal.
Förr drog sig timmerbaronerna inte för att ta till våld, och det gjorde inte gruvbolagen heller
Källorna är varierande, men skildringen blir bäst när Eklund själv skapat dem, i djupintervjuer, i brevväxling, som samtalspartner.
Intensiteten ökar ofta när han själv griper in kommer med utvikningar och vidgar kontexten. Det allra första avsnittet ”Äventyr till vardags” utgår från möten med barndomsvännen Hans Berg, som hittat sin plats i de kanadensiska djupa skogarna där man kan leva som trapper och ta emot jaktturister och där man måste ha ett flygcertifikat och kunna hålla björnarna från huset.
Eklunds jaktinsatser inskränker sig till dem med kamera, men han har från barnsben delat drömmen om den riktigt vidsträckta vildmarken.
En egen hittade han då han arbetade i södra Afrika, han berättar om en ensam bilfärd och hur man kan ha nytta av körerfarenhet i snö när man ska tampas med ökensand.
Förr drog sig timmerbaronerna inte för att ta till våld, och det gjorde inte gruvbolagen heller. Under tidigt 1900-tal hände det att militären fick ta hand om strejkerna.
Avsnittet om emigranter inom gruvnäringen kretsar kring staden Butte i Montana, en ort som hade en egen ”Finntown” med affär och bar och givetvis bastur.
Där sammanstrålar Eklund med några äldre damer med österbottnisk koppling, som har en hel del att berätta om finländarnas liv i staden.
Men Eklund har också ett äldre spår till Butte. På ett foto, taget strax efter år 1900 hittar han sin mormors syster framför en prydlig store. Kapitlet utvecklar sig till boken släkttätaste och tidperspektivet gör det allmängiltigt.
Tidsspannet som boken opererar med är stort, det rör sig mellan kommentarerna i skrivande stund ända bort till förra sekelskiftet. Resematerialet är till stora delar från 1980-talet, men Eklund har avstått från detaljerad datering.
Vill man sugas med i berättelsen har man inget emot det, men ibland kan man sakna årtal som fästpunkter.
Men tidsbestämningen är inget problem där Eklund återger Otto Erikssons berättelse om hur han och några kamrater rymde från Etseri där de grävde skyttegravar ”för det ryska imperiet” 1916. De stannade först när de kom till Amerika.
Den historien är vådlig och spännande och beskriver vad Eklund är allra bäst på: att hantera förstahandmaterial, det må sedan vara en muntlig berättelse, ett odaterat foto, eller vad en inarbetad vänskap eller skogens mångfald kan berätta.
Innan spåren försvinner
av Håkan Eklund
Omslag och layout: Studio Andrei
Förlaget Scriptum, 2021
279 s.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.