ÅU 28.01.2020 18:09

Gunnar Högnäs. ÅU-foto

| Haiculdesac |
av Gunnar Högnäs
Omslag och grafisk form av författaren
Ett Projekt Ryggverk, 2020
115 s.

Gunnar Högnäs fjärde diktsamling består av haikudikter och har fått titeln ”| Haiculdesac |”. Inramningen av titeln tror jag också ska noteras, som en ytterligare understrykning av det ordsammansättningen säger om diktens gränser.
Cul-de-sac betyder återvändsgränd. Haikun ska ha sammanlagt sjutton stavelser, fördelade på tre rader. Att förverkliga det japanska versmåttet på andra språk, till exempel svenska, bjuder på svårigheter om man vill vara väldigt renlärig.

Helst sofistikerat

En haiku ska gärna innehålla en hänvisning till en årstid, helst indirekt och sofistikerat, man kan se det som ett medel att upprätthålla en distans, att med hjälp av perspektivet göra dikten universell. Nutida svenska läsare och skribenter struntar i det, och haikun har ibland blivit mest skrivövning eller sport. Stora finlandssvenska dagstidningen arrangerade nyligen en haikutävling.
Att skriva haiku med poetisk eftertanke är förstås mer intressant. Det strikta måttet kan rubba inrotade förutsättningar för uttrycket. Därför får Högnäs ganska lätt underförstådda fråga om dikten kan råka in i en återvändsgränd ett svar som är en samling exempel.
”Kodning, fem sju fem./ Stavelser som solsystem./ Sekundär frihet.” Så lyder den allra första haikun, som också står som ett motto. Det finns också ett annat, det är Hercule Poirot som (spelad av John Malkovich) som säger: ”There is a code. The code is me.” Det kan man utgå ifrån.

Hundra dikter

Drygt hundra dikter möter läsaren i samlingen. De har alla överskrifter, och nedanom varje trerading finns några ord i så liten stil att man får skärpa blicken. Det skapar en diagonal på varje sida. Hela det grafiska är väldigt omsorgsfullt utfört, i detalj uttänkt.
Dikterna är samlade i sex olika avdelningar, läser man noga kan man se att vissa teman tätnar i dem, först kretsar det kring till exempel ljussättning eller landskap, en av de sista avdelningarna handlar om kärlek, närhet, intimitet. Språkmotiv är allestädes närvarande.

Överskrift

Som nämndes har alla haikun en överskrift. Den behöver inte nödvändigtvis vara en läsanvisning, den kan också vara en på förhand utskriven komplettering eller kommentar. I haikun med titeln ”Hemlängtan” laddas texten med en personlig känsla genom rubriken: ”Vatten har rest upp/ i skyn. Tur retur, åter-/ faller tyst som snö.”
Många dikter tar också sats i konkretionen, som den som börjar prosaiskt med en kaka: ”Bärpaj på bordet,/ skogen öppnat ambassad./ Söker ett visum.” Den heter ”Resfeber” och gestaltar det som jag tror jag väntar mig av en god haiku: något välbekant, och en ny öppning, en höjning av blicken.
Det betyder inte att dikterna behöver vara högtidliga. Det finns ofta en humor i dem som är lågmäld och uppmärksam: ”Solen bakfull i/ kväll, svettas på scenhimlen./ Svårt vara rampljus.”

Lustigheter

Språket självt kan vara grunden till lustigheter, och Gunnar Högnäs har ofta använt den potentialen, ofta med en besk underton. Men haikun är ett nät med krävande maskor, och när man sållar hårt vad man vill säga är det mycket sådant som måste överges. I stället blir bildspråket så mycket starkare: ”Tystnad är språkets/ tavelduk. Språk är tystnad/ i underläge.” Den dikten heter ”Övertalning”.
Det är befriande att se på dikter som autonoma föremål, som utställda. Då blir man också mer varse sig själv som betraktare och läsare. Och vad man tilltalas mest av eller vad man tycker är bäst får bli privat eller kanske till och med av underordnad betydelse.
De enskilda texterna går lätt att ta till sig, som bilder, som känslotillstånd. Också de som handlar om aktuella ting i tiden, och som man kanske har glömt när man tar fram boken om en tid, tillför en stämning och ett sammanhang.

Vackra dikter

I sista avdelningen finns mycket vackra dikter där man skymtar en bild av en äldre kär person, men där mötet liksom vittrat sönder, av tiden, avståndet mellan generationerna, av ting vi inte får veta (den här heter ”Rötter”): ”Huvud alldeles/ vitt, en maskrosboll. Minnets/ vind lagt sig till ro.”
Orden längst ner på varje sida, framstår först som en slumpmässig kommentar till själva dikten, men man fattar ganska fort galoppen och läser dem som en underström med egna dikter, ibland mer uppsluppna, ibland mycket mörkare.
Det är ett grepp som ger perspektiv och som är begripligare än markeringen av avdelningarna, som fått varsin siffra, men som också anges med en bokstav. Vad de betyder kan läsaren själv få grubbla över, som en rebus. Jag tar det också som en vink om att man inte behöver – kanske inte heller ska – begripa allting som står i en dikt helt bokstavligt.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln