Freja Rudels 25.06.2024 10:20

En raga är ett melodiskt ramverk för improvisation inom klassisk indisk musik. ”Raga” är också titeln på Martin Högstrands femte roman som utspelar sig i Indien och uppvisar en rad konstfullt komponerade variationer på temat fadersrelationer.

Det nya millenniet är ungt. Berättarjaget – en ung man – åker till Indien i jakt på djup och mening. Indien är inte bara dylika resors förlovade land, utan också platsen där hans pappa befann sig ett par decennier tidigare, när han själv bara var ett foster i sin mammas mage.

Med på resan har han sin pappas anteckningsbok från den tiden. Pappan hade en gång litterära ambitioner, liksom han själv. Så mycket mer har de inte gemensamt.

Fadern har varit frånvarande i sin sons liv. Det är något berättarjaget säger till så gott som alla han möter. Han har levt med ett tomrum till far. Det är hans trauma.

På hans väg genom Indien stöter han på Helmut som har övergivit sin familj för att få vara fri och röka hasch och vägrar ha dåligt samvete för sitt val.

Han träffar Robert som slits mellan förpliktelser gentemot sin gamla familj och sin nya fru och väljer en drastisk utväg. Och han lär känna Isabelle som visar både kärleken och en möjlig väg ut ur det trauma berättarjaget har gjort till sitt.

Det är slumpen som för människorna i hans väg och alla blir de på något sätt projektioner av den problematik han själv tampas med. Högstrand serverar faderstraumat som ett färdigtuggat faktum. Det fungerar mer eller mindre som berättarjagets hälsningsfras när han lär känna nya människor.

Och även om en ny miljö och vilt främmande människor kan utmynna i förvånansvärt djupa och innerliga relationer så är det någonting i trovärdigheten som skaver i mötena Högstrand tecknar. Det går för snabbt.

Också intrigmässigt hade boken vunnit på att den psykologiska problematiken hade fått växa fram och djupna snarare än bara upprepas i diverse sammanhang.

Högstrand knyter visserligen ihop sina tematiska trådar och hittar belysande paralleller mellan då och nu och mellan människorna som befolkar boken, men det är mönster snarare än insikter, yta mer än djup.

Scriptum

Högstrands berättande har jämförts med dagdrivarlitteratur. I hans tidigare böcker har allt från konst till meningssökande, kärlek och magproblem skildrats genom den förhöjda varseblivningen hos den som driver dag, och den är närvarande också i Raga.

I Indien är måstena få och målen diffusa och stora. Bagaget är lätt så när som på pappans anteckningar. Myllret, likbålen, fattigdomen, färgerna, yogan, haschet och hippierna – allt man förväntar sig att ska möta en sökande backpacker i Indien finns med. Också här hemsöks jag av känslan av repetition.

Det är en berättelse så berättad att den nästan skulle förutsätta någon sorts självreflexiv distans för att inte stanna vid en kliché.

Att berättandets nu befinner sig på avstånd från den telefonkioskernas och internetcaféernas tid som skildras anar man ibland, men Högstrand väljer att inte odla nuet och tematisera avståndet annat än i efterordet.

Det är lite synd, för jag tror ett perspektiv på berättarjaget hade möjliggjort ett intressantare porträtt än det som nu avtecknar sig genom hans inifrånperspektiv.

Det som fungerar, men ges onödigt lite plats, är citaten ur pappans anteckningar. Hans vantrivsel, strandsatt i Bombay, med en oönskad graviditet på nacken och schackspel som enda tidsfördriv, bildar en effektiv fond till berättarjagets lite romantiska meningssökande och tårstänkta traumahantering.

Här möts och nöts olika manligheter och det blir tydligt varför daddy issues alltjämt är värda att tragglas i litteraturen. Detta trots att mängder av författare, hos oss exempelvis Henrik Jansson och Peter Sandström, redan har gjort temat till sitt.

Högstrands prosa är som bäst i faderns anteckningar. Här finns en stramhet och en konkretion som lyser med sin frånvaro i boken i övrigt. Passagerna utgör en viktig kontrast till berättarjagets mjukare och sårbarare habitus och den fallenhet för filosoferande som vidhäftar hans perspektiv.

Det vilar en aura av brådmogen högstämdhet över Högstrands romanbygge. Hans förkärlek för ålderdomliga uttryck, tungrodda meningar och långsökta bilder får mig att tänka på unga debutanter som vill skriva litteratur med stort L:

”Jag trevade med fingrarna över hennes kropp, de hade med ens blivit fumliga på grund av haschet, och de rörde sig nedåt, mot hennes sköte, och medan hon flämtade ordlöst och i takt med mina hjärtslag, som verkade tumla någonstans i fjärran, kysstes vi häftigt. Och när jag trängde in i henne, mycket försiktigt som mellan två sammanpressade päronhalvor, kändes det som att jag var i världens mittpunkt.”

Brådmogenheten passar visserligen en tjugoplussare som söker sig själv i Indien. Av en garvad författare som Högstrand hade jag ändå önskat en aningen säkrare hantering av ynglingens perspektiv.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln