Freja Rudels 09.06.2021 09:00

I Björn Sundells tredje kriminalroman Vänskapens marionetter är spelplanen Afrika. Koloniseringen av Afrika nådde sin kulmen kring sekelskiftet 1900, men i Sundells roman lever kapplöpningen om kontinenten i högsta grad vidare hundra år senare och ända in i vårt nu.

Grunden för romanens mysterium läggs under 1980-talet då en fabrik för tillverkning av sjukhusutrustning byggs i bushen i Ghana. Bakom ”samriskprojektet” står Sovjetunionen och Finland. Det handlar om bistånd, men bistånd handlar hos Sundell om mycket annat.

I detta fall främst om att demonstrera kommunism och kapitalism i fungerande, vänskaplig förening. Är man stor som Sovjet gäller det att visa musklerna och markera revir, och är man liten som Finland gäller det att visa att man finns och rentav kan vara någon att räkna med. I finlandiseringens tidevarv gör man det bäst genom att visa sig möjlig.

I Ghana går dock någonting fel och det ursprungliga projektet begravs. År 2019 är både det och Sovjet ett minne blott, men ändå betalas finska biståndsmedel fortfarande ut till projektet Ghana – en miljon om året som kompensation och som stöd för ett sjukhus i bygden. Vad kompensationen egentligen gäller och hur pengarna används är det ingen som riktigt har frågat sig förrän en nitisk revisor från utrikesdepartementet skickas ner till Ghana och försvinner.

Projektet i Ghana visar sig vara både en krutdurk en honungsburk där såväl ambitiösa tjänstemän som lycksökare, girigbukar och idealister har hunnit bli kladdiga om fingrarna.

Sundell dukar upp ett väl tilltaget galleri med personer av olika valör och kulör.

Vi har ett gäng gråtrista finnar, både goda och onda, en charmig rikssvensk fixare med skurktendenser, två skarpa unga tjejer som introduceras som habilt sidekicksvirke men sen mest glöms bort, en slipad fransos, en lömsk ryss, några ståtliga afrikaner som hjälper till att antingen reda upp eller ställa till och så lite fabriksarbetare och torggummor och fruar till utposterade tjänstemän som dras med varierande grader av frustration och fascination över livet i bushen.

Till hjälp för läsaren serverar Sundell en förteckning över de viktigaste gestalterna komplett med karaktärsbeskrivningar. Det kanske är matnyttigt, men också lite synd, för Sundell är tillräckligt bra på att skriva fram egenheterna hos sina typer utan att skriva läsaren på näsan.

I första hand är personerna just typer. Den mest psykologiskt rundade heter Kasper Anttonen och är, precis som Sundell själv, ekonom och journalist med erfarenheter av Ghana. ”Den ekonomiska journalistiken berättar hur världen verkligen fungerar”, konstaterar Anttonen i romanen och sätter samtidigt ord på en övertygelse och en ambition som genomsyrar Sundells romanbygge.

Det är vinstintressen – ekonomiska och politiska, globala, nationella och personliga – som intresserar Sundell. I sin initierade analys av dessa famnar han brett i både tid och rum. Slavhandel, befolkningstillväxt, miljöförstöring, korruption, stormaktspolitik, finlandisering, modernisering, globalisering, Sovjets fall, Kinas framfart och mycket mer tangeras i boken.

Därför är det inte så konstigt att Sundell inte hinner gå på djupet i karaktärsteckningen alla gånger. Och att man som läsare ibland hinner glömma att det är en kriminalroman man läser.

Här finns visserligen kriminalitet, död rentav, frågor som söker svar och kompetent utplacerade cliffhangers, men spänningen är inte direkt gastkramande. Anttonen som får axla rollen som mesta kriminalare är liksom med lite av misstag, driven av omständigheter snarare än detektivtalang.

Berättartekniskt förlitar sig Sundell rätt långt på kontraster. Det är öst och väst, vitt och svart, gammal och ung, idealism och cynism, ordning och korruption, gråtrist nord mot färgmättad syd.

Det händer att det blir i överkant klichéartat: ryssar är opålitliga, kineser far fram som en naturkraft, nordbor är blonda och blåögda, vita män låter sig förföras av chokladbrun hud, afrikanska flickor antas drömma om att bli hårfrisörskor och Afrika får dras med epitet som svart hål.

Vänskapens marionetter bjuder på en god dos intressant och uppdaterad kunskap om Ghana och Afrika, men dess blick vilar på Afrika snarare än i Afrika. Perspektivet kommer utifrån.

Det Afrika som skildras växer så det knakar, lever och förvandlas men är ändå i första hand ett objekt för andras intressen och en spelplan för andras agerande. Sundell skriver vidare på det bekanta narrativet om Afrika som jungfrulig mark styckad, skövlad och utarmad av stormakters intressen.

Den här berättelsen – om en kontinent som alltsedan omvärlden fick upp ögonen för den har tappats på allt ifrån människor till guld, diamanter och självbestämmande – känns kanske lite nött, men samtidigt avgjort angelägen.

Sundell visar att Afrikas stjärna kan anta olika skepnader, och att spelet om den fortfarande pågår. Själva spelplanens röst får man dock söka på annat håll.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln