ÅU 08.06.2019 08:00

Finlands svenska författareförening fyller 100 år i år, och är i jämförelse med sina nordiska syskon förhållandevis ung. Den finska föreningen är också äldre, Suomen kirjailijaliitto grundades redan 1897.
Författaren och författarrollen då såg helt annorlunda ut än i dag, författarkretsarna var herrklubbar – konservativa, någon enstaka gång rabulistiska – men herrklubbar. I dag är de som ”håller på med litteratur” ofta akademiska skolade kvinnor.
Till Finlands svenska författareförenings jubileum ger Svenska litteratursällskapet i Finland ut ”Skrivandets villkor och gemenskap”. Uppdraget har gått till historikerna Stefan Nygård och Henrika Tandefelt. Det har blivit en noggrant dokumenterad genomgång av de första hundra åren.
Läsaren får bemanna sig med ett visst tålamod: det finns mycket årtal och namn. Och man kunde tänka sig att en bredare publik hade fångats med ett mer tematiskt grepp. Därmed inte sagt att det inte finns ett sådant, det får bara lyda under de så ytterst sakliga rubrikerna i de fyra huvudavdelningarna, ” I storfurstendömets tid”, ”I den nordiska kretsen”, ”I välfärdssamhället” , ”I den kreativa ekonomin”. I Kai Häggmans (han är också historiker) ”Kivelle perustettu”, som kom ut fört två år sedan och behandlar Suomen kirjailijaliiittos historia 1897-2017 användes i stort sätt samma indelning, men han tar kanske ut svängarna lite mer.
Nygårds och Henrika arbete väcker ändå ett stort intresse och en väldig nyfikenhet på till exempel vad samhället tänkt om författare, vad de ska bidra med, om yrket är fullvärdigt.
Resestipendier till kontinenten för konstnärer tyckte man på många vid förra sekelskiftet var direkt av ondo, de for ju bara till Paris och levde dålighetsliv. I dag ingår det i författarens arbetsbild att resa, representera på konferenser och bo på olika författarresidenser, ibland på andra kontinenter. Det tas upp si det sista kapitlet i ”Skrivandets villkor och gemenskap”, där den allra sista illustrationen är ett foto av författarna Malin Kivelä och Hannele Mikaela Taivassalo i Japan.
Den stora linjen i Författareföreningens historia följer värvets professionalisering. Det betyder att mycket handlar om ekonomi, om ersättningar till författare, stipendier, pensioner och förhållanden till förlag, bokförsäljningen och till bibliotekens utlåning.
Under de senaste decennierna har man också fått ta ställning till de nya kanaler litteraturen tar, e-boken, till exempel, och litteratur som sprids över nätet. Upphovsrätten har varit en stor fråga ända från den stund författarna började organisera sig, och varje framsteg är ett resultat av krav och förhandlingar.
Verket innehåller också andra teman, som från litteratursociologin, ett område man stilla önskar återkom i uppdaterad form. Den har mycket att ge. Klassiska frågor finns här: hur rekryteras författarkadern, hurudan är könsfördelningen, hur den geografiska uppdelningen? Och hur ska man tolka det?
Österbotten gjorde ett markant ryck under 1970-talet, då man krävde att litterärt få synas där huvudstaden annars alltid tog plats. Till 1970-talet hörde också de alternativa förlagen, feminismens insteg i litteraturdebatten och det akademiska litteraturstudiet.
Nygårds och Tandefelts bok sysselsätter sig inte med regioner mer än deras källmaterial gör, men man slås av den typ av dualistiskt tänkande som tycks vara den finlandssvenska litteraturhistoriens ryggrad: Helsingfors-Österbotten, finkultur-folksmak.
Spännande är också att följa med de kursglidningar som en sådan här historia måste ha. Den ska handla om en förening, en förhållandevis liten (i dag har Finlands svenska författareförening ”närmare tvåhundra medlemmar” – det står på deras hemsida), skildringen glider ut i kulturhistoria eller politisk historia, i konstsociologi. Det är som det ska. Själva litteraturen behandlas inte, det är också som det ska, men jag saknar ändå något om genrer och hur de förverkligas och fördelar sig bland författarna.
I slutet av boken finns också en förteckning av föreningens alla ordförande börjande med Bertel Gripenberg och slutande med nuvarande, Peter Sandström, som sticker av från helsingforsdominansen genom att vara österbottning bosatt i Åbo. Av förteckningen ser man också att man fick vänta ända till 1990-talet på en kvinna som ordförande. Agneta Ara var föreningens ordförande 1995-1998. Men kraftfulla kvinnor fanns med redan från början, fastän Kerstin Söderholm länge var enda kvinnan bland iden styrelseherrar.
Mer dramatiska turer kring föreningen och styrelsen glimtar till ibland: på 1950-talet avslöjades en förskingring, under tidigt 90-tal tråddes en sorglustig dans kring valet av Salman Rushdie till hedersmedlem (han svarade aldrig på propån), och närmare sekelskiftet pågick en rättstvist mellan Tua Forsström och Finlands evangelisk-lutherska kyrka kring upphovsrätten till en text. Det sista hade i alla fall en relevans för direkt författararbete.
En lika känslig som relevant fråga är vem som får vara med i föreningen. I början av dess livstid måste man bli föreslagen av andra medlemmar, senare har man kunnat ansöka. Föreningen ska värja om sina medlemmars yrkesmässiga intressen – där ingår också frågan om vem som skriver bra, professionellt. Att avgöra det är att påta sig ett ansvar som varje intresseförening måste ha. Den här boken diskuterar inte det, men pekar på att det finns.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln