ÅU 26.09.2018 09:35

Det underjordiska utsiktstornet
av Claes Andersson
Omslag: Anders Carpelan
Förlaget, 2018
62 s.

Två dussin diktsamlingar, ganska många romaner och texter för scenen, det har Claes Andersson åstadkommit sedan debuten som författare 1962. Hans CV innehåller också insatser inom psykiatrin och politiken, han har varit minister och han har varit partiordförande.
Allt det är allmänt bekant. Och han har varit – och är – jazzmusiker. Det samlar kanhända en hel del av det som varit nödvändigt för de andra värven: kravet på att uppmärksamma stunden, att spela tillsammans med andra, att känna till och omforma traditionen, att improvisera.
Många som aldrig skulle drömma om att rösta på vänstern är lite kära i Claes Anderssons poesi och placerar den i sina dödsannonser. Det är en lite finurlig provokation som kan innehålla delar som inte är helt lättsmälta. Det är bra det.
Den nya diktsamlingen heter ”Det underjordiska utsiktstornet” och är en slank volym på dryga 60 sidor. Där finns också ganska mycket av sådant man läst om tidigare. Motiven är bekanta: pappan som märktes av kriget, landet Finland som är både generöst och iskallt, politiken som kräver anständighet men som alstrar frustration och resignation, kärleken som finns, men som inte alltid är i synk med en partner, tiden som rinner iväg utan att vi kan göra det minsta åt det.
Andersson har alltid gett sig i kast allt detta med alla en människas alla åtkomliga egenskaper i borrsatsen. Man kan se hur motiven upprepar sig. Men dikterna i den nya boken är inte återkomst eller efterklang, utan stoffet transporterat in i ett nytt rum, en uppdatering med dagens brännande ljussättning.
Det är som att packa upp sin kappsäck i ett nytt hotellrum och se sina attribut i en ny miljö – granska i vilket skick de är och vad de går för. Hotellrum är också en återkommande lokalitet i den avslutande diktsviten som är en ganska sårig tillbakablick på tiden som politiker.
Där finns de tillfälliga rummen i Bologna och i Kokkola och i Moskva, där dricksglasen med vodka töms med författarkollegor, ”de bästa av dem, några av dem/ förföljda, hotade till livet.”
Och senare i sviten befinner vi oss i ett hotell i San Fransisco med en vibrerande hotellsäng: ”Ronald Reagan är nyvald president och gisslan har just/ fritagits från Teheran/ Presidenten darrar, gisslan darrar/ Det amerikanska folket darrar, i kollektiv regression/…”.
Men dikterna i politikersviten finns inte bara som återblick, utan också för att inrama vårt nu. Läs dikt nummer 5! Den börjar: ”Kritiskt tänkande är alltid välkommet i/ min regering/ Men i den här frågan är du så god och tycker/ som jag, säger statsministern / …”. Observera att dikten gick i tryck långt innan nuvarande riksdags senaste omröstning i en viss förtroendefråga. Och observera den monotont hotfulla tonen den får mot slutet. Läs den!
”Det underjordiska utsiktstornet” innehåller också en svit far-och-Finland-dikter, ett stoff som bearbetats också i tidigare samlingar, och som för varje bok tagits en bit vidare. En ganska besk insikt om faderns förståelse – möjligheten att den finns som ett slags överseende – glimtar fram här.
Och fadern finns med i de välplacerade drömsekvenser som dyker upp mellan dikterna i den längsta avdelningen kallad ”(kärlek och hemlöshet)” – parentesen är viktig. Den beskriver ett skört perspektiv, en scenanvisning, en viskning, en världsförklaring i litet format. Här tycker jag man hittar de bästa dikterna, där Andersson gör det han är bäst på, ibland ensam om. Han visar på vad tiden gör med oss, hur den för oss vidare så att perspektivet obönhörligt förändras och våra relationer får nya betydelser:
”Dagen sjunker i mörker och staden blir blind/ Jag går längs bardomens gator med alarmets gråt/ ännu i mina öron/ De stora portarna som stängdes för de levande/ och de döda, för/ de dömda och de benådade/ Det var tiden då fobierna och ångesten tråcklades ihop/ Vi som inte ville se men som såg för att vi måste se/ blev våra föräldrars föräldrar/ Jag blev min mors far, pappa blev min son/ Farmor blev till slut mitt barnbarn som jag höll/ i famnen”
Det ligger något obönhörligt och ganska kusligt över den här dikten, men det finns också en tröst i att någon har sett och sammanfattat den här utsikten.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln