Freja Rudels 16.03.2021 12:30

”Falk är en bok som talar till ögat och händerna. Till begäret att ha och hålla och känna.”

Falk är en vacker bok.

Det är kanske en riskabel sak att säga. Skönheten finns i betraktarens ögon och den kan ta sig tusen skepnader som inte är relevanta i sammanhanget.

Ändå är vacker ordet som kommer för mig när jag håller Falk i handen och stryker över den hårda, grafitgrå pärmen, över baksidans falksiluett och framsidans titel och författarnamn. De är fördjupningar i blänkande guld, nedsänkta som på en gravsten.

Falk är en bok som uppenbart är mer än bara ord. Emma Strömbergs grafiska utformning och Helen Korpaks dramatiska författarporträtt med mer bakgrund än ansikte och armar utsträckta som valhänta vingar bildar tillsammans med Martina Moliis-Mellbergs poesi en visuell och taktil helhet som är större än sina delar. Falk talar till ögat och händerna. Till begäret att ha och hålla och känna.

Gravsten låter möjligen hårt och kallt, men det är på många sätt i linje med bokens tematik. Falk kretsar kring en förlust. Sorgen är närvarande från första raden, stenartat orubblig. Det är kring sorgen dikterna lindar sig, letande möjliga vägar genom och ut ur förlusten.

Så vad har då gått förlorat? Det finns en stad som sjunker undan, en uppsättning gälar av vilka bara skrapmärken återstår på halsen, lungor som behöver fästas och skinn som ömsas. Här finns en kollaps – av ett då, en tillvaro, en dröm – och en återuppståndelse. Det är en tillblivelse ur ruiner, med blicken riktad uppåt, mot falkens flykt.

Tillblivelsen är ett tema som upptagit Moliis-Mellberg alltsedan debuten med diktsamlingen A (2015). Där skildrade hon Jacques Cousteaus intresse för havsdjupen som ett ytterst handgripligt begär att själv bli havslevande.

I den andra diktsamlingen 7 (2017) ekade ett liknande begär i hennes kreativa porträtt av Michail Lomonosov och hans behov av att få en undervattensrygg i Norra ishavet uppkallad efter sig.

Ett behov som inte bottnar i viljan att benämna och behärska, utan i känslan av att det egna jaget fortsätter där under havet, av att ryggen under ytan är en förlängning av hans egen rygg.

Även i Falk ska något bli till, men mer modest, av nöd snarare än av lust och drömmar. Även om jag uppfattat Moliis-Mellbergs tidigare utforskning av tillblivelsetematiken som existentiellt seriös, har den haft ett starkt stråk av lekfullhet. Den kreativa visionen har framstått som själva drivkraften och de faktiska fästpunkterna i historiska människors liv har gjort den lustfyllt gripbar.

I Falk är det däremot allvar. Det handlar om överlevnad. Det finns ingen Cousteaus röda mössa att le igenkännande åt och inga givna, identifierbara liv att ty sig till. Civilisationen sjunker undan redan på första sidan. Jaget är den enda personen som figurerar, men inte som en tydligt avgränsad karaktär eller kontur, utan som en kropps beståndsdelar satta att finna sig i sina begränsningar och reda sig med hav, himmel och falk:

”jag rör mig längs
jag sträcker mig mot
jag sluter mig kring”

Drömmen om förvandling och uppgående har ersatts av en mer anspråkslös längtan efter närmande och närhet. En längtan där jaget förblir avskilt, plockar sig sönder och samman och finner tröst i det fysiska.

Med ett minimum av ord och åthävor vecklar ett grundläggande och allmängiltigt drama ut sig i boken. Moliis-Mellberg lyckas skriva en variant av något så nött som hjärta och smärta utan att det blir kitschigt och klyschigt. Hon kan konsten att frammana det osagda. Hon berättar hela hjärtats sårbarhet bara genom att konstatera att ”hjärtat fortsätter vara en muskel”.

Fjäderlätt rör sig Moliis-Mellberg från kollaps mot acceptans, tröst och försiktig hoppfullhet. För riktningen står falken: mytomspunnen, snabbast i världen, oöverträffad som jägare, förmögen att se i ultrarapid, gudarnas förklädnad. Falken är suverän, även i Moliis-Mellbergs tolkning. Tidvattnet rättar sig efter den. Vinden finner riktning i dess fjäderskrud. Falkens ryttlande trotsar tyngdlagen. Dess väsen sätter all världens begränsningar ur spel.

Och samtidigt framhäver falken dem. Moliis-Mellberg är ingen falkenerare. Falken är inget medel och människan kan inte flyga. Falken förblir falk och jaget jag. Och det är i det avståndet som dikterna hämtar sin rymd och sin angelägenhet:

”falken cirklar
slår sina lovar vidare
jag höjer armen”

Det är kanske riskabelt att kalla Falk en vacker bok. Men det kan också vara riskabelt att skriva en så vacker bok som Falk. Skönhet kan bli abstrakt. Det allmängiltiga oantastligt. Det fjäderlätta tunt. Den fulländade ytan ett ogenomträngligt skal.

Onekligen saknar jag något av smutsen, dråpligheten, drömmarna och ruset från Moliis-Mellbergs tidigare samlingar. Jag saknar det skröpligt mänskliga som hon fångade när hon lät Cousteau förverkliga sina drömmar genom att krypa in magen på en ruttnande hajkropp. Och jag saknar den sårbarhet som växer ur visioner.

Men Falk är en annan bok än de tidigare samlingarna. Och den är just den bok den måste vara. Intill minsta punkt är den ett med sin existentiella nödvändighet.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln