Freja Rudels 11.02.2024 11:00

I Erica Håkans klimatdystopi ”Biosfär” har en liten skara människor flytt en obeboelig jord för ett liv under vattenytan, i en koloni kallad Hydra.

Platsen Håkans skissar fram ter sig omänsklig. Men livet i kolonin fortgår mot alla odds, likt mytologins Hydra, vattenmonstret vars nio huvuden bara växte tillbaka om man högg av dem. Samtidigt är det ett ohållbart liv. Det är en tillvaro som på olika plan förgiftar och fördärvar, där framtiden slocknat och blicken tvingas mot det förflutna.

Håkans är bosatt i Vasa. Hon har tidigare publicerat dikter och den konsumtionskritiska debattboken ”Lyckohjulet” (2021). Också i ”Biosfär” står det klart att Håkans har ett ärende och att det gäller vårt vårdslösa sätt att hushålla med naturen. Men här finns också en uppenbar litterär ambition.

Kortroman lyder baksidestextens genreförslag. I det här fallet rymmer kortroman ett collage av olika perspektiv, tidsplan och texttyper. Poetiska inskott möter bakåtblickande självrannsakan. Vittnesbörd ur en rasande katastrof skaver mot universums historia, berättad i bästa handbokston och från en tid där människan redan är utdöd.

Mellan klippen löper en familjehistoria. Kapten Pat är en pappa med ett svek att sona och Mela är en dotter med en sanning att finna. Under bokens gång binds deras sökande allt tätare samman.

Dystopier är inte direkt någon bristvara i litteraturen eller populärkulturen. De senaste decennierna bågnar av postapokalypser. Klimatförändringen är en given ingrediens och kampen om eller mot vattnet är ofta central.

I Annika Luthers ”De hemlösas stad” (2011) sköljer katastrofen över Finland och förskjuter kustlinjen i höjd med Jyväskylä. I Emmi Itärantas ”Teemestarin kirja” (2012) utgör vattnet dystopins kärna. Dricksvattnet är på upphällning i världen och de sista reserverna bevakas av några få utvalda temästare. När Mikaela Nyman i sin senaste diktsamling ”För att ta sig ur en rivström måste man röra sig i sidled” (2023) sonderar katastroferna i ett dystopisk nu är det vattnet som både binder dem samman globalt och hotar att dränka spåren av det mänskliga.

I skärningspunkten mellan språk och dystopi är Håkans något häftigt på spåren.

I ”Biosfär” dateras nuet i Hydra till 2090. Jorden täckt av vatten. Det som en gång var en bunker dit de med säregna förmågor eller stinna plånböcker hade möjlighet att rädda sig har blivit en liten, villkorad värld, avklippt från alla andra världar, omgiven av vatten och rädsla. Därifrån för Kapten Pat en logg där han blickar tillbaka på vägen som ledde till Hydra:

”Mina föräldrar visste vad brist innebar. Alltså ville de för allt i världen inte att jag och min bror någonsin skulle behöva uppleva detta tillstånd av osäkerhet. Ironiskt nog var det ändå mot bristens avgrund de sköt oss med sin blinda förkärlek för överflödet.”

Mot katastrofen – klimatkriget – går materialismens missriktade kärlek hand i hand med ett samhälle som vägrade förändring, makter som friserade sanningen och människor som nöjde sig med att blunda. Ingen av ingredienserna är överraskande och Håkans lyckas heller inte öppna dem på något särdeles överraskande sätt. Kaptenens logg blir mer en uppräkning av fullt plausibla scenarier och analyser än en litterärt utmanande upplevelse. Loggen utgör ändå en nödvändig ryggrad för att ”Biosfär” alls ska öppna sig för läsaren.

Den avgörande katastrofen som förpassade Pat till Hydra utspelade sig kring 2070. Därifrån tecknas Tanyas utblickspunkt. Under katastrofen är syre och mat en bristvara. Solen så stark att det bara är om natten man kan vistas ute. Överlevarna är få och blir färre. De är tvungna att tänka på sig själva. Mot alla odds växer ett barn i Tanyas mage och var det ska leva är frågan.

Genom kaptenens dotter Mela skissas nuet på Hydra. Kelpen som skördas till mat, saltvattnet som ska renas och gymmet där man återskapat tyngdlagen från ytan för att kroppen inte ska förtvina.

Det är i glappet mellan perspektiven som angelägenheten bränner till. Tillsammans bildar de en väv där en berättelse kan anas och såväl de dystopiska schablonerna som den gängse klimatanalysen hittar en existentiell botten.

Det är vagt och lite tunt, men det är någonting som växer för varje genomläsning och som jag tror Håkans kunde vinna mera ur. Det samma gäller även för kolonin hydra som värld och för språkets dystopiska dimensioner.

Ofta tenderar framtidsfiktioner att bli alltför omständliga och långa för att författaren kärat ner sig i varenda detalj i den framtid hen fantiserat ut. I ”Biosfär” är det tvärtom. Jag vill ha mer. Jag vill se Håkans gestalta livet i kolonin. Jag vill veta vad kelpen smakar och hur torrtoaletten fungerar och hur man öppnar dörren mot havet när man ska skörda sjögräs.

I Hydra ”spottar”, ”bettar”, ”gluttar” och ”grubbar” man. Dykardräkten är ”xtrafit” och det är sådant man ”böver”. Språket har förkortats och rationaliserats till en urvattnad och anglifierad chatsvenska. Det har krympt i proportion till den värld det ska tjäna. Tjugo år tidigare, vid tiden för katastrofen, har Tanya ett helt annat språk. Pats tillbakablickar rymmer också mer nyanser. Men hos Mela som levt sitt liv på hydra är språket lika knappt som livsrummet.

I skärningspunkten mellan språk och dystopi är Håkans något häftigt på spåren. Något orwellskt men samtidigt eget som jag hoppas att hon återvänder till.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln