Freja Rudels 10.02.2023 15:54

En annans kropp intill din är en återkommande längtan, drog och komplikation i Julia Mäkkyläs debut ”Apelsinfågeln”. I kombination med snabbnudlar, dysfunktionella relationer, fermenterade sojabönor och japansk småstad bäddar erotiken för överraskande händelseförlopp och skruvade fantasier i samlingens sex fristående men sammanflätade noveller.

Den ålderstigna kvinnan Yasuko har aldrig fått till det romantiskt och ger sig i kast med att konstruera om sig för att få en ungdomskärlek på fall. Kring den unga skönheten Moeko gör folk inte annat än faller, men själv har hon låst in sig i en lägenhet där hon konsumerar apelsiner och sperma, skyddad från en överväldigande omvärld.

Den äkta mannen Yuta blir bedragen och drömmer om ett nytt liv genom bläckfisklikör, medan tonårskillen Makoto har aggressionsproblem som hans rektor försöker dra nytta av för att komma ur sitt misslyckade äktenskap.

Med ”Apelsinfågeln” landar en lite udda fågel i den finlandssvenska litteraturen. Novellerna befolkas av japaner och utspelar sig i första hand i Japan. För att vara en debut är framställningen ovanligt okonstlad, liksom befriad från hämmande föreställningar om vad litteratur är.

Mäkkylä är född 1994, hemma i Närpes och utbildad talterapeut. Enligt egen utsago har hon inte närt någon livslång författardröm, utan hittat till skrivandet genom Mörne-tävlingen där hon placerat sig. Att Japan blev det geografiska navet i novellerna beror på att Mäkkylä själv studerat där ett par år.

Det ska genast sägas att min relation till Japan är mycket ytlig och belastad av förutfattade uppfattningar om ett väldigt kontrollerat, teknologiserat och estetiserat samhälle. Helt obeträdd mark är Japan inte inom den finlandssvenska litteraturen. Till exempel hos Zinaida Lindén och Henrika Ringbom hittar man skildringar av det japanska samhället. Men jag vill ändå påstå att det Japan som skymtar i Mäkkyläs noveller är något annat och eget.

Kuststaden Ine förenar bokens gestalter. Det är snabbköpet, whiskybaren, frisörsalongen, biblioteket och fiskebåtarna. Kretsarna är små, man snubblar över sina gamla klasskamrater och folk åker bort för att studera och pröva sina vingar.

Miljöskildringen är knapp och föga exotiserande, tecknad genom konsekventa inifrånperspektiv. Den är inget självändamål och samlingen är definitivt ingen Japan-orgie. Bortsett från lite namn och maträtter kunde vi befinna oss varsomhelst. Men det är ändå inte bekant, så som Svenskfinland är bekant, vilket ger en intressant rymd och frihet åt berättelserna.

Att Mäkkylä är född på nittiotalet syns varken i tematiken eller i persongalleriet. Skärmarna är få. Man uppsöker telefonkiosker både för att ringa och ha sex, och man går till biblioteket för att inhämta kunskap. Hennes porträtt av försmådda medelålders män är lika säkra som de av unga kvinnor.

Språkligt märks generationstillhörigheten tydligare. Den första novellen heter exempelvis ”Under konstruktion”, vilket i mina 40-plussaröron låter som svengelska. Men jag antar att den formulering som skulle te sig naturlig för mig – under uppbyggnad – låter fullständigt arkaisk för någon ur zeta-generationen.

Det unga språket har sina styrkor. Dialogen är ledig. Svordomar och könsord flätas självklart in i talet och tanken. Sexualiteten är närvarande utan omskrivningar. Det är skönlitterärt, men utan någon betungande betoning på skön. Det finns något friskt och fritt i Mäkkyläs röst som öppnar för överraskande förvecklingar.

Rent tekniskt är Mäkkylä säker för att vara debutant. Hon börjar stiligt in medias res. Skiftar vigt perspektiv mellan novellerna och bygger upp en effektiv spänning grundad på oförutsägbarhet. Ofta vet man som läsare inte alls vartåt det barkar.

Berättelserna gränsar till det absurda och tragiken går hand i hand med komiken. Gemensamt för alla gestalter är dels upplevelsen av inre tomhet och dels diverse knäppa metoder för att mota den i grind. Fantasin har spelrum.

Ibland blir det ändå onödigt grunt. Angelägenheten växer sig inte riktigt utöver det som utspelar sig i novellerna. Det händer att jag kommer på mig själv med att sakna sådant som bakgrund, rötter och tradition – intertextuella kopplingar, allusioner och blinkningar till större sammanhang. Jag saknar den nerv som kommer av att man ger sig hän åt en tematik snarare än åt ett händelseförlopp.

På den punkten är porträttet av Moeko något av ett undantag. Likt en sagoprinsessa i ett torn tronar hon i sin kringskurna tillvaro. Hon är fången som kvinnor i alla tider varit fångna, i sin skönhet och sin sexuella strålkraft.

Men fångenskapen är självvald, förverkligad på någon sorts diffus sugardating-premiss. Vem som utnyttjar vem är oklart. Det samma gäller för om hon faktiskt är fången eller bara lever ut sin fria vilja.

Extra intressant är Moekos relation till väninnan Chinatsu som förser henne med män och apelsiner. Den växer till en fagerholmskt komplex mikrostudie i maktdynamik, svek, beroende och begär där Mäkkylä visar att hon inte skriver bara för att hon kan skriva, utan för att någonting måste berättas. Det bådar gott.

Schildts & Söderströms

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln