Freja Rudels 22.12.2021 18:52

Om man får tro Otto Gabrielsson ger arbetsförmedlingen i Sverige den arbetssökande möjlighet att formulera ett personligt brev där hen kan presentera sig själv och övertyga potentiella arbetsgivare om sin lämplighet. I brist på cv skriver Gabrielsson ett lite längre brev: en hel bok.

”Motborgare. Personligt brev” består av dagboksanteckningar från sommar till sommar under vad som förefaller vara åren 2019 – 2020. Ramberättelsen om brevet är i första hand just en ram, men den kopplar effektivt samman ”Motborgare” med Gabrielssons debut ”Vildhavre. Sista brevet till pappa”.

I ”Vildhavre” uppvisade Gabrielsson övertygande kvaliteter i text och tanke. I den boken överskuggade emellertid relationen till pappa Jörn Donner allt. Som smärtpunkt var den plågsamt effektiv. Gabrielssons berättelse om Donners krassa likgiltighet inför honom skar i bröstet.

Men fadersrelationen blev också en black om foten jag innerligt önskade att Gabrielsson skulle bli kvitt. Jag ville unna honom andra teman. Jag ville se honom ta sig bortom Donner-skuggan som hade drag av både fixering och skyddad verkstad.

Bokpärm

I ”Motborgare” blir jag bönhörd. Donner nämns inte vid namn en enda gång. En pappa med hans kvaliteter skymtar fram ibland. Problematiken finns i botten, lite som en grundton, men tematiskt är den ett avhandlat kapitel. Gabrielsson är fri breda ut sig i egen rätt. Fri är han dock inte. Han har försökt vara fri hela sitt liv, men nu på det trettioåttonde levnadsåret håller verkligheten och dess bojor på allvar på att hinna ikapp honom. Tjugo år av högskolestudier hotar att resultera i en psykologexamen med medföljande plikter.

En tillvaro utanför samhället är vad Gabrielsson egentligen drömmer om, möjliggjord exempelvis genom statlig livränta eller prinsessan Madeleines omsorg. Fantasierna kring hur det totala utanförskapet kunde förverkligas är konstfulla.

Gabrielsson räds inte att blotta sin ömklighet. Han badar i en salig blandning av självinsikt, självförakt och självironi. I Stockholm bor han hemma med mamma. På släktgården i Drakamåla ägnar han sig åt romantiska drömmerier, naturupplevelser, trädgårdsskötsel och öl och tabbar sig upprepade gånger i en konflikt om tomtgränsen.

Godtycklig och spretig, därför ganska fräsch

Rousseau är en återkommande referens. Nakenbad är höjden av tillfredsställelse. Solrosor sås, fjärilar räddas, håret växer, iPhonen är rosa och humöret kastar som hos en trotsig treåring. Den självbild Gabrielsson ger uttryck för är en käftsmäll mot idén om samhällsnytta. Det är en nidbild av det samhället uppmuntrar och uppskattar hos sina medborgare.

Motborgaren Gabrielssons lycka ligger i bejakelsen av det inre barnet och femininiteten, i utanförskapet och underläget. Han är måttligt intresserad av kvinnor i romantisk bemärkelse, men plockar gärna fram kvinnan i sig. Barn vill han inte avla – han är ju ett själv. Däremellan tänker han att han är född till incel-man. Konsekvens är ingen plikt Gabrielsson ålägger sig. Samhällskritiken är följaktligen både godtycklig och spretig, men just därför ganska fräsch.

I hans blick på jämnåriga som förloras in i graviditeten och hans cyniska sammanfattningar av den lönearbetande medborgarens livsväg finns moment som är belysande. Gabrielsson främmandegör krononormativiteten – den normerande ordningen för vad vi förväntas uträtta i våra liv, när och i vilken ordning – på ett sätt som gör dess futtiga förutsägbarhet uppenbar.

Några uppbyggliga alternativ till den förhärskande mallen levererar Gabrielsson ändå inte. Dels hotar normen att sluka honom nu när hans studietid går mot sitt slut och dels är hans opräktighet kompakt.

Pelle T. Nilsson

Stundtals är scenerna i Drakamåla verkligt idylliska – lockande. Själv är jag alls inte vaccinerad mot frestelsen i tanken på att ge upp kampen med att uppfylla samhällets krav och ge efter för intrycken och orden, att bara vägra nyttan och finnas till. Men så där alldeles njutbart och enkelt är förstås inte det heller, och det förnekar inte Gabrielsson.

Stunderna av lycka är glest strödda gläntor i en mörk skog av ångest, fylla och baksmälla. Det ljus som gör att skogen ändå är fullt genomtränglig och njutbar är humorn. Gabrielsson är riktigt rolig, jämlikt på egen och andras bekostnad:

”Tuppar måste vara tamdjurens motsvarighet till hockeykillar. Komplett tystnad, intensiva skrik, inget register däremellan. Ändå stor reproduktiv framgång. Fascinerande.”

Inte monumental som ”Mammuten”

Det behöver knappast påpekas att Gabrielsson inte är tupp. Han hatar tuppar. Ändå kan jag inte låta bli att läsa ”Motborgare” som en vriden vänster i en manlig tuppfight. Boken är inte lika monumental som pappa Donners självbespegling ”Mammuten”, men med sina drygt 300 sidor gör den ett gott jobb med att breda ut Gabrielssons icke-prestationer och låta hans tvivelaktiga existens ta kulturmannamässig plats i hela sin onyttiga prydnad.

Somt i boken känns överflödigt och alltid orkar man inte vara lika engagerad. Men det finns en poäng med ojämnheten. Att allt ryms och syns är helt i linje med bokens motborgarhållning.

Mestadels är ”Motborgare” dessutom givande läsning som kittlar och bränner. Det som först framstår som en ofiltrerad svada är en skickligt formulerad analys av människovarat.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln