BOKEN: Emma Ahlgrens nya dikter påminner om det grafiska berättandets kraftfulla linjeföring
Emma Ahlgren. Foto: Karolina Isaksson
När jag var elva visste jag allt
av Emma Ahlgren
Grafisk form: Emma Strömberg
Schildts & Söderströms, 2019
67 s.
Emma Ahlgrens debutsamling ”Isotopia” kom ut på Ellips 2018 och den arbetade i sin dikt ambitiöst med strukturer. Normer som varit eftersträvansvärda. Det ”naturgivna” var ett av de ord den tog upp och synade kritiskt. Kärnfamiljen hörde också till det som dissekerades, avslöjades som instabil, kanske hotfull och katastrofal också.
Den nya samlingen heter ”När jag var elva visste jag allt” och opererar på ett lite liknande sätt, men har fokus på ett flickbarn och på kvinnoblivande och -varande.
Flickbarnet vet först inte att det är flicka, det måste berättas i den första dikten: ”En flicka faller in i / ett huvud // en kropp // ett tillstånd // sedan sitter hon fast.”
Emma Ahlgren vet att alla ord har en laddning som syns och känns om man skapar ett fritt rum omkring dem, och att de kan vara starkt kontaminerade av attityder läsaren växt in i och aldrig medvetandegjort. Hon är långt ifrån den första som använt dikten till att uppmärksamma det, det är ju många decennier sen vi såg handgreppen först användas i modern politisk dikt.
Det är inte utan att jag först är lite rädd för att samlingen, som bara kör på utan några markörer för olika avdelningar som tydligt skulle notera olika perspektiv, ska bli en kavalkad bilder som illustrerar en svårmotsägbar aktivism, och att det ska kännas som om man hört alltihop förut.
Det blir inte riktigt så. Och boken har också ett oavvisligt avbrott ganska precis i mitten där ett helt uppslag, ända ut i marginalerna är fullt med ordet MAMMA, i versaler och allt.
Man förvarnas på föregående sida: ”När jag var tjugofyra kröp / en tvåbarnsmor in i mig. // Om någon hade obducerat mig / skulle de ha hittat mig full av mamma.”
Det är en kvinnas förmodade innehåll man ser på MAMMA-uppslaget, men eftersom det poetiska språket fungerar på flera plan samtidigt så kan det också tolkas som ett rop. Emma Ahlgren är också bra på att blanda om korten när det gäller tiden. Många av dikterna börjar med tidshänvisningar, när ”jag” var ett år eller åtta eller elva eller tjugotre.
Tidshänvisningarna refereras inte kronologiskt utan dyker upp i ett minnesflöde hos en kvinna som liksom står på en minimal plattform. Allt hon vill ryms inte där, när allt hon måste tar upp all plats.
Men replikeringen tillhör inte någon manipulerande offerroll, det blir ganska klart från början. Det finns också ibland en suddig gräns mellan ”jag” och ”hon”, något som gör att resonemanget klättrar upp på ett allmännare plan.
Det finns också ett spår där jaget utan krus måste se livsomständigheterna i vitögat, fatta att omvärlden har oformulerade men hänsynslösa förväntningar på en, att den kropp man föds in i också bestämmer ens väg. Men ”kommentatorsrösten” som kan röra sig över tid (kommentera sig själv som foster, till exempel), visar också att den inte är helt maktlös.
I själva skrivandet ligger också en möjlighet till befrielse. Det fastslås tidigt, med stor barmhärtighet och väldigt vackert i bokens andra dikt som börjar: ”Jag lösgör henne från omständigheterna likt ett frimärke”.
Det här spåret imponerar mest på mig. Emma Ahlgren har ett sätt att avsluta sina dikter med stor bestämdhet, ofta med en konkret bild eller en slutsats.
När jag läst mig in i den tekniken tänker jag att den påminner om hur moderna grafiska berättelser jobbar, med avgränsade bilder med kraftfull linjeföring.
Det är som om Emma Ahlgren i den nya boken definitivt skulle ha upptäckt att orden kan ha just den kraftfulla linjens berättardynamik, också om fraserna är korta och man sätter punkt fort, för att inte säga abrupt. Många av dikterna slutar också i oneliners som man lätt i andanom ser som en kommentar till en bild: ”Jag lärde mig niga på tid” eller ”Hon uppförde sig vältapetserat”.
Samlingen har en del redovisade referenser till Sylvia Plaths ”Ariel” – Plath arbetade också med starka konkreta och ofta oroande bilder med långtidsverkan. Där de syns kan de vara bara en ordvändning som letat sig in dikten.
En gång är det en del av en strof som bakas in i en dikt om akut illamående. ”I bakgrunden gruvar sig en sur uppstörtning”, blir Emma Ahlgrens svar. Men att hon skulle ”gå i dialog” med Plath, som förlagets hemsida antyder är att ta i. Av den enkla anledningen att Sylvia Plath inte riktigt är den man går i dialog med.
Men Emma Ahlgren är kapabel att skapa egna bilder och egna perspektiv. Hon har också skapat omslagsbilden till ”När jag var elva visste jag allt”. Den påminner lite om en ultraljudsbild av ett foster – eller så är den en detalj av en vilande säl. Eller något annat. I vilket fall som helst står den i uppenbar och pockande kontrast till samlingens titel.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.