ÅU 07.08.2020 16:02

Homo Line
av Edith Hammar
Omslagsbild av författaren
Omslag: Ulla Donner
Förlaget, 2020
161 s.

Edith Hammar som debuterar med seriealbumet ”Homo Line” har lite slängigt beskrivits som en Tom of Finland för 2000-talet. Kanske är det onödigt att påpeka att kontexten Tom of Finland verkade i inte finns i dag.
Det går ju bra att ge ut beskrivningar av män som omfamnar män (och kvinnor som omfamnar kvinnor) på ordinära förlag i dag. Och Tom of Finland har också gjort en Mumin: hans bilder förekommer på kaffemuggar och lakan och jag vet inte vad. En del gläds åt det, andra kallar det domesticering.

Historier som sopats undan

”Homo Line” inkluderar Tom of Finland i några uppslag, i episoderna där män, finska soldater, söker sex med varandra i ett mörklagt krigstida Helsingfors, Touko Laaksonen själv har berättat om det. ”Varför var det inte med i filmen om Tom of Finland?” frågas i albumet. Det fanns det väl, är svaret, fast inte explicit. Seriealbum arbetar alltid explicit.
Intervjuad har Edith Hammar sagt att hon gärna vill lyfta fram historier som sopats undan, och den tydligaste just i ”Homo Line” är om miljöer i Helsingfors som fått vika för en likriktande urbanisering. Den legendariska gaybaren DTM har i det sammanhanget fått stänga. Sunkiga McDonalds på Stora Robertsgatan likaså, den får en egen gravsten i bildberättelsen.
Platserna får stå för lite olika saker i berättelsen, men gentrifieringen inkluderar våld, inte bara på själva miljön. För den som sticker ut, till exempel som gay, kan en socialt gallrad miljö vara otrygg, det står utskrivet i storyn. Våldet kan bli handgripligt, albumets huvudperson, man kan avläsa den som en eller många, som en representation, har råkat ut för det.

Stockholm är svårt

Ett annat berättelsespår är pendlandet mellan Stockholm och Helsingfors. Edit Hammar har fått sin konstutbildning i Stockholm och känner rutten väl. På bild är det en röd färja som står för förflyttningen, hemlängtan går i bägge riktningarna. Blicken på miljöerna, städernas brutala realism och färjans drömlika undantagstillstånd hör till det bästa i albumet.
I Stockholm är det svårt att smälta in – en finländsk rumpa kan inte tryckas ner i ett par jeans från Filippa K. Det åskådliggörs tydligt, stämningen prickas in mellan tragisk ödslighet och komik. På bilden öser regnet ner i stora skoningslösa droppar.
Droppmotivet är återkommande: regn, svett och tårar. Dropparna och de små streck som får täcka stora ytor i bilden – gatan, marken, personernas kläder, tycks bli något av tecknarens signatur.

Debut. Edith Hammar som fått sin konstutbildning i Stockholm har tidigare deltagit i olika utställningar. ”Homo Line” är hennes första seriealbum.
Foto: Niklas Sandström

Långsammare

Man tänker lätt att serietecknare i dag liknar varandra, deras storyn handlar om svårigheter att passa in, om hur samhället reflexmässigt utestänger mångfalden, om melankoli, om psykiskt illamående.
Lätt tror man då att berättandet är enahanda, men man tittar på Edith Hammars sätt att berätta mot till exempel det som finns hos Ulla Donner (som etablerat sig med schwung med två album 2017 och 2019) ser man många olikheter.
Edith Hammar har ett långsammare och mer inkännande nosande på personerna där Donner är ironiserande och mer intellektuellt distanserande. Hammar arbetar sig fram sida för sida, hennes skildring jobbar inte i snabba rutor.
Sättet att teckna fysionomier är också särskilt, till exempel saknar ögonen alltid pupill. Beroende på kontexten har det olika effekt, centralpersonen kommunicerar försynthet och fredlighet, ser snäll ut, helt enkelt.

Identifikation

Huvudpersonernas gestaltning ser jag som huvudpoängen med ”Homo Line”. Linjen är robust fast lite romantiserande, personerna ser påfallande androgyna ut. Ser man noga på författarporträttet på förlagssidan märker man att författaren har lånat dem sin frisyr.
Det har en kul identifikationseffekt på bildplanet. På berättelseplanet blir identifikationen allvarligare: det här kan vara du eller jag. Känn på hur det är då tillhörigheten sargas eller rämnar eller kanske aldrig riktigt funnits.
Men det finns också ett hejdlöst lekfullt plan, där huvudpersonen är en jätte och leker med den lilla färjan, eller bara flyter omkring i havet. Det är en lek med proportioner, som också kan tänkas in på det samhälleliga planet, och som på sitt sätt tangeras i bokens drömlika appendix där bögarna tagit över hela färjan och gjort miljön till sin.
Tittar man noga där hittar man också ett avslappnat heteropar bland dem som färdas tillsammans.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
 

Homo Line.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln