Freja Rudels 13.01.2023 16:05

Ur dagens horisontlösa perspektiv är det utmanande att försöka förstå en människa som inte bara brann för en röd världsrevolution utan på allvar trodde att den skulle komma. Det var det Allan Wallenius (1890 – 1942) gjorde: en pojke från samma by som jag, som växte upp i min studiestad Åbo, skrev och intresserade sig för böcker.

När jag i ”Brandtal för världsrevolution. Allan Wallenius och hans röda resor” läser om Wallenius vindlande färd från lanthandlarbarn i Genböle på Kimitoön till offer för Stalins utrensningar i Sovjetunionen känns det förflutna på en gång oerhört avlägset och nära. Vem hade man själv blivit i inbördeskrigets och världskrigens tidevarv undrar jag medan jag försöker få grepp om Wallenius.

Att det är utmanande ska läsas som en eloge till författarna, Yle-redaktören Annvi Gardberg och ÅA-historikern Matias Kaihovirta. De tecknar Wallenius porträtt med motsägelsefullheten och de öppna frågorna i behåll. Biografin är av klassisk vaggan till graven-art, och det är man som läsare tacksam för. Så pass många turer rymmer Wallenius liv att man behöver en tidslinje att hålla i. Däremot öppnar sig i boken en mängd spännande tematiska ingångar till hans liv som garanterat kunde byggas ut ytterligare, och flera av personerna i hans närhet kunde förtjäna alldeles egna biografier.

Förhållandet till storebrodern Paul Wallenius är ett centralt spår som Annvi Gardberg redan varit inne på i en mycket läsvärd bok om inbördeskriget ”Över branten. Bröder i krig 1917 – 1918”. Allan och Paul växte upp i samma familj, med en pedantisk och kärleksfull mamma och en pappa som var lanthandlare, men efter en konkurs blev kontorist på textilfabrik i Åbo. Båda bröderna gavs möjlighet att studera. Båda gjorde bra ifrån sig och båda gick hem bland flickorna. Men under inbördeskriget valde Paul den vita sidan och Allan den röda.

Och det gjorde de med besked. Paul utbildade sig till jägare i Tyskland och stupade på den vita sidan. Allans socialistiska sympatier som vuxit fram under skoltiden och förstärkts under hans studier till bibliotekarie i New York förvandlades under inbördeskriget till en bergfast övertygelse. Trots att det kostade honom många tidigare vänskaper och tvingade honom i landsflykt valde han att verka för den röda saken. Intressant nog respekterade bröderna varandra trots sina olika vägval. Även om de bekände olika färg gjorde de det med samma hängivenhet.

Det är fascinerande och sorgligt att följa Wallenius utveckling från idealistisk och äventyrslysten revolutionär till rättrogen agitator och propagandist.

Inbördeskriget blev Allans språngbräda in i en karriär i socialismens och senare kommunismens tjänst. Varken han eller hans övertygelse var välkommen i Finland. Han levde på flykt i Schweiz och Sverige och jobbade för Komintern först i Moskva och sen som agitator i USA och slutligen som utbildare i Moskva igen. Strapatserna Gardberg och Kaihovirta kan återberätta är många, ibland osannolika och inte sällan farofyllda. I sina egna texter – som läsaren ges möjlighet att stifta bekantskap med genom bokens många talande citat – späder Wallenius dessutom gärna på (melo)dramatiken.

Kända och ökända personer korsar Wallenius väg. Lenin, Trotskij, Kuusinen, Kollontaj och Stalin flimrar förbi och i början, när Komintern ännu blomstrade och inte misstänkliggjorts av Stalin, tycks Wallenius befinna sig i händelsernas mitt. Visserligen aldrig som något mer än fotfolk, men ändå som en betrodd partimedlem. När han återvänder till Moskva efter USA-sejouren har hans stjärna dalat. Slutligen är det inget han kan göra för att beveka partiledningen. Hans kastas ut ur partiet, anges och fängslas på falska grunder. Slutet är höljt i dunkel. Men han överlevde inte sin fångenskap.

Det är fascinerande och sorgligt att följa Wallenius utveckling från idealistisk och äventyrslysten revolutionär till rättrogen agitator och propagandist. Gardberg och Kaihovirta visar hur han som skribent och författare går från ett vacklande och sökande anslag mot att skriva rena pamfletter där han gång på gång reviderar sin kommunistiska övertygelse så den stämmer överens med den som partiet dikterar. Var Wallenius övertygelse verkligen sann hela vägen? Fanns det någonstans en möjlighet att kliva av? Ville han det? Eller var det helt enkelt nödvändigt att fortsätta tro på det man gett sitt liv?

Gardberg och Kaihovirta besvarar inte sådana frågor, men de aktualiserar dem genom ett rikt källmaterial som de aktivt förhåller sig till: påpekar oklarheter, luckor, motsägelser och överdrifter. Ibland önskar jag att de skulle lyfta blicken lite och ta in mer av annan forskning, både kring de större sammanhangen och om andra med liknande livsöden som Wallenius. Som lekman kan man tappa bort sig så nära inpå myllret av förstahandskällor och detaljer. Det blir svårt att se skogen för alla träd.

Samtidigt är det ju träden som är skogen. En stam som måste ha böjts, men inte brister är Wallenius första hustru Alice Wallenius (f. Rosenblad). En folkskollärarinna från Åland som väljer den röda sidan, följer sin man till Moskva, arbetar för partiet och fortsätter att göra det, trots att de skiljer sig, ända till sin död decennier efter hans. Hon skulle förtjäna en egen biografi. Och den får duon Gardberg och Kaihovirta gärna skriva.

SFV/Anders Carpelan

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln