BOKEN: Döden, kärleken, sex, och kravet på handlingskraft – Wecksells motiv känns fortfarande heta
Josef Julius Wecksell. Foto: Fotograf okänd/Wikimedia commons
Ellerströms Lilla serien-böcker kommer som bonus för tidskriften Lyrikvännens prenumeranter. Aktuell är volym nr 60, som presenterar dikter av Josef Julius Wecksell (1838–1907), med ett kommenterande förord av Clas Zilliacus, som också gjort urvalet.
Att bli utgiven i Lilla serien är en ära för en poet, och den enda finländska som utgivits under sin livstid är Mirkka Rekola, som översattes och presenterades av Henrika Ringbom 2011. Tidigare har Björling och Saarikoski fått varsin volym i serien som startades 1972.
”På moln stod du!” är Wecksellvolymens titel, och dikten får också bli den allra första texten i urvalet som arbetar sig bakåt i den korta produktionen.
”På moln stod du!” anses vara Wecksells sista dikt, som skrevs då han vistades på ett vårdhem i Bonn 1863. Den har värderats olika under årtiondena, setts som modernism långt före modernismen och/eller som uttryck för ett schizofrent bildspråk.
Manuskriptet till dikten finns avfotograferat i boken och i förordet finns kommentarer kring utgivares förhållningssätt till strykningar och hur allvarligt man ska ta dem, i synnerhet som poeten som skrev var ung och med litteraturhistoriska mått mätt oerfaren!
Hur vet man om dikten är avslutad, eller om den bara är ett fragment? Zilliacus insisterar i alla fall på att ”På moln stod du!” bör sluta i det kommatecken som så kraftfullt syns i det bevarade manuset. Tidigare redaktörer har brukat sätta punkt.
Tidigare redaktörer har inte heller just velat kommentera att ”På moln stod du!” har ett starkt sexuellt motiv, av en akademiskt präglad genans, kan man gissa.
Men man vågar tro att läsare tidigt och sent ändå anat det – och också förstått den djupt sammansatta känslan.
I urvalet finns också dikterna som är kända genom tonsättningar: ”Var det en dröm” och ”Demanten på marssnön”. ”Elegi över en käpp”, som jag aldrig läst förut, är en sarkastisk historia om en käpp, som kanske vore praktisk att förlova sig med, när unga följsamma kvinnor inte dyker upp, eller har en massa ”svågrar eller tanter” i släptåg.
Det finns gnistor av humor i Wecksells dikt, som måtte ha finländskt rekord i sorgsenhet och mörker.
Och rekord i dikter om döden, kan man anta. Döden genomsyrar dikten så till den grad att man slutar att betrakta den som ett särskilt motiv. Ett av de sista diktfragmenten av hans penna avslutas lakoniskt: ”Döden allt ju kysst.”
Men att ge mörker och förtvivlan en form visar också på en seghet utöver det vanliga.
Och depression och psykisk ohälsa har sin givna plats i dikt i dag. Wecksell kan dessvärre räknas bland de tidigt döda poeterna. Arbetet slocknade oåterkalleligen när han togs in på Lappviken som 27-åring och tillbringade sina sista fyrtio år där. I det perspektivet är den förberedande bottenlösa sorgen i dikterna helt adekvat.
Men i Wecksells dikt finns också glimtar av ljus och oerhört vackra bilder och en ung mans längtan efter kärlek.
Lästa i dag verkar dikterna ofta handla om en hermetisk manlighet, som har ödesdigra konsekvenser om man dessutom hamnar i korselden mellan skuldkänsla och krav på handling.
Till det allra bästa han skrev i poesiväg hör Almqvistmonologen, som börjar med att parafrasera Hamlet: ”Att våga eller icke är det första, / Att lyckas eller icke är det andra, / och däremellan ligger handlingen.” Jan Olov Ullén, som har inkluderat den i den tjocka antologin ”De bästa svenska dikterna”, säger att han strax associerar till Dostojevskijs ”Brott och straff”, som diskuterar vilka handlingar en människa kan tillåta sig om man tänker på effekten (också effekten på den handlande).
Almqvistmonologen lämnar också det målmedvetet lyriskt vackra språket och blir mer teatral. Teater var ju också Wecksells grej redan från början, och en modern publik minns honom mest för ”Daniel Hjort”, som spelas än – för två år sedan på ÅST. Det dramatiska språket tycks också åldras långsammare än rimmad dikt.
Roligt att veta för ÅU:s läsare är också att många av Wecksells dikter först publicerades just i Åbo Underrättelser, till exempel hans storvulna hyllningsdikt till Åbo slott, ”flydda tiders fallna borg”, som får avsluta volymen från Ellerströms.
Den känns i dag som en riktig spökdikt, men i texter där uttrycket faller under den omutliga motivtriaden Kärlek, Skuld och Handling är Wecksell hela tiden påfallande levande.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.