Ann-Christine Snickars 27.10.2021 10:00

När jag får ”Bländad av död och kärlek. 130 år finlandssvensk poesi” i min hand tänker jag: Är den så här tunn? Den finlandssvenska poesin från K. A. Tavaststjerna till Lina Bonde är ju överflödande rik.

Antologin ”Svensk poesi” från 2016, utkommen på Bonniers, passerade lätt 1000-sidorsstrecket. Den uppmärksammande också särskilt det finlandssvenska, något man tackar för, antologier är ju med och bestämmer vad som skrivs i litteraturhistorien.

Men den här volymen riktar sig främst till unga läsare och liknar också mer de rikssvenska ”Kärlek och uppror” och uppföljaren ”Berör och förstör”, som velat lyfta in lyriken i unga människors liv med hjälp av lätthanterliga volymer. Det är hög tid för en enbart finlandssvensk sådan.

”Bländad av död och kärlek” går på mindre än 200 sidor. Den har sex avdelningar, lätt tematiserade och med överskrifter som är identiska med utvalda diktrader. ”Ett språng i friheten och självet” är rubrik för första delen, en van poesiläsare vet att det är Edith Södergran. Hon har fyra dikter i antologin.

Flest bidrag har annars beviljats Tua Forsström (som står bakom frasen i boktiteln), Claes Andersson och Eva-Stina Byggmästar. De flesta medverkande representeras av ett par dikter. Det är gott och väl, med tanke på tidsrymden,130 år. Det är ett ymnighetshorn som nu förpackas i en strut.

Det är 130 år sedan Werner Söderström delade upp sitt förlag efter språk. Det litterära fältet och frågan om vem som blir utgiven har förändras markant sedan dess, och det hade varit spännande med extramaterial om motiv eller om samhällssynen, som den syns i dikterna.

Boken har ett ytterst kortfattat förord av redaktörerna, litteraturforskaren Maïmouna Jagne-Soreau, poeten och kritikern Martina Moliis-Mellberg och förläggaren och litteraturvetaren Martin Welander. De vill inte störa mottagandet med kommentarer som kan kännas belärande. Poesi behöver inte vara svårt, poängterar de, texterna kan förstås hur man vill. 

Det är förstås rätt approach, men man får lust att tillägga att dikt också gör motstånd, kräver respekt, kanske bringar sin läsare ur fattningen. Annars är det inget bevänt med den. Men det är kanske en självklarhet.

Ger varandra tydligare kontur

Antologins främsta fördel och dess inneboende elegans är dikternas placering, uppslag för uppslag. Dikter från olika tider ger varandra tydligare kontur. Jag blir upplivad av att läsa en text av Matilda Södergran strax intill en av Henry Parland, eller en av Heidi von Wright bredvid L.A. Salavas dovt dystopiska dikt ”Underlig tid” från 1929.

Man kan förstås diskutera i vilken mån antologiredaktörer ska ta hänsyn till olika representationsfrågor: tid, geografisk utbredning, motiv. I avdelningen ”Det som står skrivet i den knutna näven” saknar jag definitivt till exempel Anita Wikman, och i antologin som helhet flera namn, många av dem österbottniska.

Men i praktiken har antologiredaktörer enväldig makt att välja och välja bort. Luckor i urval kan vägas upp av att nya antologier skapas och ges ut. Det litterära livet skulle må väl av det. Det har också under åren getts ut underbara tema-antologier (sök på redaktörsnamn som Carina Nynäs, Bror Rönnholm och Michel Ekman nästa gång på biblioteket!).

Poesi är ett suveränt sätt att skapa rum för möte med stora frågor, inte bara i unga människors liv. Utanförskap, kärlek, trots, melankoli, lust, och eufori och döden, med dikter kan man alla gånger tala fritt om sådant. Viktigt är också att manifestera att unga poeter är en del av en kedja där själva genren ofta har burit upp normbrott och språkligt ifrågasättande.

Kvaliteten är alltid hög i antologier, dikterna där är ju oftast valda minst två gånger. Och också här finns givna nummer, som Södergrans ”Ingenting” och ”Nödvändighetens näve” av Solveig von Schoultz – bägge veteraner i antologibranschen, långt ifrån utslitna.

Gissningsvis får många också upp ögonen för kraftfulla och sensitiva poeter som Larry Silván och Diana Bredenberg, vilkas abrupt avbrutna diktarliv gjort att de hamnat i skuggan av dem som målmedvetet kunnat fortsätta. Deras dikter talar säkert till unga också i dag, Silván med sin kritik av kälkborgerlighet och rovkapitalism, Bredenberg med sitt mod att konfrontera själsligt lidande. 

En av de färskaste debutanterna, Victor von Hellens, medverkar med en civilisationskritisk dikt. Han får stå bredvid Jarl Hemmer, som kanske aldrig riktigt släppt taget om finlandssvenska läsare. En definitiv återkomst är Mirjam Tuominen, vars nyutgivna prosatexter också aktualiserat hennes tidlösa poesi.

Drar oss in, kastar oss ut

En del av våra nu verksamma poeter är lite knepigare att antologisera. Till exempel Ralf Andtbacka och Agneta Enckell kommer bäst till sin rätt i hela samlingar, man hoppas att smakproven här för läsarna vidare till bibliotekens hyllor.

Mig kommer ”Bländad av död och kärlek” att skicka till Kerstin Söderholms diktning, som jag tummat lite på men känner för dåligt. Den dikt som representerar henne här är från 1928 – och en pärla. Den tycks förebåda något av Tua Forsströms teknik, att först dra oss in i dikten med hjälp av en otvungen syssla, strax därpå kasta en ut på sjufamnars vatten med en generell utsaga om människan, sen fortsätta rakt ut i ett stort och okänt.

Några rader ur den: ”/ … / Jag tycker om att plocka rönnbär / i höstrusket.  / Människorna är mekaniska leksaker. / Ibland går de sönder, / ibland skriker de / när man minst väntar. // Det finns blåa vägar upp till solen / och orangegula. / Jag tycker om att gå de namnlösa vägarna. / …  /”.

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln