BOKEN: Dikten från världens torg — om flödet, i flödet
U som i undergång, eller U-Bahn. Men Ralf Andtbackas nya diktbok är ingen renodlad dystopi, hans sätt att hantera språket är alltför vitalt för det. Boken kan läsas som en enda dikt vars utgångspunkt är ett torg i Berlin, Potsdamer Platz. Foto: Niklas Sandström/Pressfoto
”En dikt” är undertiteln på Ralf Andtbackas nya bok. Det är en läsanvisning, det är en helhet att gå in i. Allt går alltid vidare, som rörelserna på ett torg.
”Potsdamer Platz” heter boken. Det är namnet på en knutpunkt för trafik och historia i Berlin, en stad som haft en stor dragningskraft på konstnärer, på dem om velat känna tidens puls, de som velat synas och de som sökt anonymiteten.
Potsdamer Platz. En dikt
av Ralf Andtbacka
Omslag: Tom Backström
Förlaget, 2019
376 s.
Potsdamer Platz är myller och historia, rum och tid gestaltat, förkroppsligat: trafik och byggnader. Det var en del av Europas mest hektiska nöjesliv under 1920-talet. Det blev en del av en gräns när Berlin delades upp efter andra världskriget, och ännu djupare kluvet av muren ett par decennier senare.
Dikten inkluderar också platsens historia. Men under de dryga 370 sidor som boken omspänner utvecklas en undergångshistoria och en överlevnadshistoria, en tidsbeskrivning. Det är en diktsamling som lever av (och på och i) sin språkliga rytm. Det är dess ryggrad. Materialet är doserat över sidorna i två olika segment, ibland har varje sektion flera rader, ofta nog bara en.
Bokomslaget kan också fungera som lästips. Det består i sin minimalism av en bokstav som täcker nästan hela ytan. Det är ”U” för U-Bahn, mot en bakgrund som är karakteristiskt blå. Man kan läsa boken som en av de klassiska nedstigningarna i underjorden, där man får möta sitt liv, det förflutna, och ana det kommande.
Dikter om underjorden har en mytologisk karaktär, men här får man kämpa med tolkningen, intrycken är så många. Och underjorden finns där mest som en vetskap, det är på torget vi har att leva våra liv.
Det är storslaget och storvulet, megalomaniskt. Allt detta skulle inte heller gå att nedteckna eller läsa utan Andtbackas sinne för språkets kvaliteter och användbarhet, att det kan användas, fås att låta som vårt/våra liv. Det är en prestation.
Den som är bekant med Andtbackas skrivmetoder vet att han behärskar läget ”fullt ös”, litanior där ingen detalj förbises, likaväl som aforistiska rader, snabba som yxhugg. ”Aforismerna” kanske inte heller är några långsamt framfilade tankar utan något upphittat som fått en ny placering. Här är de ofta som opersonliga svar på en digital sökning.
Potsdamer Platz är inte en upphöjd metafor för nutidsmänniskans belägenhet, skrift av det här slaget har inte tid för sådant särskiljande bildspråk. På det här torget rusar alla intryck över en, det gäller att hinna bokföra iakttagelser, notera, samla på sig, gå vidare. Vidare med vettet i behåll.
”Potsdamer Platz” har glimtvis tycke av dokumentär, en finess är de ljudspår som de skrivna dikterna innehåller. En bit in i dikten stöter man på några (kanske) onomatopoetiska rader: ”bing, bring ching, ding, fling, king, kling kring, ling …” (och lite till). Det är en språköverskridande ramsa, men i bakhuvudet kan man också höra – om man minns att man står på ett torg – ljudet av en backande lastbils varningssignal.
Dubbelheter och sidospår finns det gott om. Om dikten är en berättelse är det berättelsen om att klara sig genom livet, mitt i larmet, utan att förlora förståndet. Diktrösten blir alltmer mekanisk mot slutet, tar om, börjar rabbla, fastnar i upprepningar.
Den sista tredjedelen utforskar (ironiskt) människans möjlighet, det är en exakt fras som förekommer ymnigt, som ett slags sökord: ”människans möjlighet är tidskonstruktionen som tillflykt.” Eller: ”människans möjlighet är en självantändande världsbild.” Betyder det överhuvudtaget något om man avstår från det konkreta individuella perspektivet?
”U” kan också förstås som ”undergång”, den undergång vi kanske färdas mot som mänsklighet – och med all säkerhet som individer. Man har redan i ögonvrån sett ”Potsdamer Platz” liknas vid sådana epos, ”Aniara”, till exempel. Varför inte.
Ralf Andtbacka har också en förankring i anglosaxisk dikttradition och jag börjar tänka lite på T. S. Eliots berömda ödelandsdikter, där det upphöjda anslaget gör orden så drabbande. Men de beskriver en annan tidsålder.
Nu lever vi i algoritmernas era. ”människans möjlighet är att gå under jord när historien ulmar i psykos.” Så lyder en av raderna i slutet av samlingen. Kan man rädda sig och/eller världen?
Dikten behöver inte veta det. Men ”Potsdamer Platz” ser ut att sluta med ett imperativ, fast liksom i en butter avsidesreplik: ”dream harder”. Vill översätta det med: ”dröm bättre”.
Ann-Christine Snickars
LÄS OCKSÅ:
Ralf Andtbacka får Runebergspriset: ”Jag trodde aldrig att jag skulle vinna”
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.