Freja Rudels 16.10.2021 10:15

Ingångarna är många till Sofia Elies debut ”En gång kände jag”. Roman lyder genrebeteckningen på pärmen, medan underrubriken ”En multimodal rehabiliteringsjournal” antyder att det är frågan om ett bygge av mindre konventionellt snitt.

I boken varvas utdrag ur en patientjournal med korta, lakoniskt aforistiska iakttagelser. ”Patienten” och jaget är en och samma. En ung kvinna som tampas med ångest och oförmåga att finna sammanhang och riktning i livet.
Journalen och fragmenten både kompletterar och skär mot varandra. Journalen är å ena sidan ryggraden i helheten.

Utan den skulle fragmenten flyta ut i total ogripbarhet. Samtidigt är den en rutinmässig saktext. Patienten är ett fall, diagnoserna siffror, iakttagelserna tömda på känsla, avsändare och engagemang.

I fragmenten finns det specifika. Detaljerna som gör fallet till människa. Här tecknas en rastlös tillvaro. Romanens jag har hunnit med många platser, många människor, många möten, många sängar. I bakgrunden skymtar föräldrarnas skilsmässa.

En särskild roll tillmäts kärlekarna ”P.” och ”Erik”. Och det har de kanske. Men det finns också en norrman som tar minst lika mycket plats, så det blir lite diffust för läsaren vari de två förstnämndas särart egentligen består.

”Om du saknar dem båda så saknar du nog vem som helst”, konstaterar berättarjagets mamma. Man är lite böjd att hålla med.

Diffust är också illamåendet och ångesten. Det finns gott om träffande iakttagelser. Stilistiskt är tonen konsekvent, säker och effektiv, men otålig. På varje mening följer en blankrad. Ett tryck på enter som drar vidare till nästa tanke istället för att brodera ut, borra och binda samman.

Teman och tankar återkommer visserligen. De enskilda avsnitten har ofta någon sorts övergripande poäng eller röd tråd, lite som prosadikter. Men det mesta är vagt och fjäderlätt. Helt i linje med de problem att få livet att gå ihop som journalen tecknar.

Greppet är således tematiskt motiverat, men också riskabelt. Som läsare får man aldrig möjlighet att riktigt knyta an till bokens jag. Öppningarna finns där, men fästytorna saknas. Trots angelägna och snygga formuleringar har jag svårt att känna och beröras, att engagera mig emotionellt.

Samtidigt sätter Elie med sin fragmenterade och distanserade framställning fingret på avgörande aspekter av vår tid. De korta, lakoniska slängarna är som bildtexter på Instagram. De blottar något i sin stiliserade genomtänkthet. Men de vaktar också: gränserna för en fasad, dörrarna som måste hållas öppna, bekräftelsen som inte kan undvaras och den ytlighet som den göder.

Svårigheten att bli vuxen, ångesten som har tusen och ingen orsak, de högt ställda målen, vilsenheten i jaget och i världen – tematiskt har Elies roman mycket gemensamt med exempelvis Heidi Hakalas debut ”Bara lite till” och Michaela von Kügelgens debut ”Vad heter ångest på spanska”. Men där de genremässigt närmar sig feel good och chic lit, tar Elie en mer höglitterär väg.

Berättarjagets monolog rymmer många röster. Bortsett från före detta älskare, föräldrar, syskon, psykologer och vänner förekommer författare och konstnärer i romanen. Jaget skriver fram sin längtan och sin oförmåga i relation till namn som Bodil Malmsten, Bea Uusma, Eeva Kilpi och Sylvia Plath.

Hon ser en dokumentär om konstnären Eva Hesse och plöjer sedan igenom hennes dagböcker i en kombination av beundran, irritation och identifikation:
”Hennes brist på kommatecken provocerade mig men jag förlät henne varje gång hon sa något träffande om oss, om henne och mig.”

Jaget samlar inte bara på identifikationsobjekt och läckra citat utan också på allsköns fakta, om allt från gasmoln i rymden till suckars betydelse. Sammelsuriet ger en träffande bild av en värld där vi badar i information, men det är högst oklart vad vi ska göra av den.

Träffande är också tankarna kring psykologbesöken och diagnoserna som aktualiseras och bollas. Här blottas en medikalisering av livet som är nog så utbredd. Vi är inte ledsna, utan deprimerade. Vi är inte vilsna, vi har adhd. ”Vilken diagnos skulle du ge dig själv”, frågar berättarjagets psykolog.

Det finns kanske alltid en diagnos. Men där under ligger fortfarande det där oformliga som kallas att leva. Ibland kan medicinen säkert hjälpa oss att se det, men ibland tror jag det kan gå tvärtom.

Nästa gång hoppas jag därför att Elie struntar i journalen, hittar en smärtpunkt som verkligen pulserar och använder sin begåvning för att gå till botten med den.

Freja Rudels
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln